Nu är det balanskravet som gäller och nya neddragningar, som slår hårt mot kommunalarna. Det sparas rejält, visar vår genomgång på sidorna 6-8 och en kommun där svångremmen dras åt extra hårt är Örebro, som styrs av socialdemokraterna, med stöd av vänstern och miljöpartiet.

Inte enbart för att kommunen har det sämre ställt än andra svenska kommuner av motsvarande storlek. Utan också för att de rejäla huggen nu ger möjlighet att satsa igen under valåret 2006…

Hur det drabbar medborgare och välfärdsarbetarna i Örebro berättar vi om i ett stort reportage på sidorna 16-25.

Som konsekvens får de gamla och dementa mindre stimulans, invandrarbarnen mister sina extra resurser, barngrupperna i förskolan får färre vuxna, fritidsbarnen stuvas in för förvaring i stället för att få tillsyn och trygghet och kommunalarnas tjänster delas. Värst drabbas vikarier och timanställda, vars möjligheter att försörja sig försämras rejält.

Företrädare för Kommunal betraktar i dag det handslag de gjorde med socialdemokraterna i valrörelsen som ett hån. De känner sig lurade och svikna. Med all rätt. För visst måste en kommun spara för att klara sin budget. Men frågan är på vad och på vilket sätt.

Är verkligen framförhållningen så dålig att de mörka molnen vid horisonten nu kommer som en total överraskning för de politiker som målade framtiden i ljusaste rosenrött för bara ett år sedan?

Med lite mindre valfläsk och lite mer ärlighet hade svekdebatten kunnat undvikas. Med andra vägval hade kanske ekonomin varit bättre. Med dialog hade fackets besvikelse kanske blivit mindre.

Politik är att vilja, sa Olof Palme en gång om politikernas drivkrafter. Men samtidigt är politik inte det omöjligas, utan det möjligas konst. Och i kommunpolitiken finns det sällan plats eller pengar till visioner. Där härskar realism, kompromisser och samförståndslösningar. Det går inte att trolla med knäna. Inte heller i Örebro.

Men frågan är vad som händer med förtroende, handslag och överenskommelser om glappet mellan visioner och verklighet blir för stort. Vilka blir konsekvenserna om de fina utfästelserna i valrörelsen inte visar sig vara värda ett dugg. Om löften om satsningar på bra vård, rättvisa löner, heltider och god arbetsmiljö bara lever en månad vart fjärde år.

Sådant väljarförakt kan bara leda till misstro och riskerar att skada demokratin.