När jag såg mig omkring tycktes hela planet vara fullt av unga och vackra kvinnor — somliga hårdsminkade och högklackade, andra oskuldsfulla som Lilja i Lukas Moodysons film.

Jag var på väg till Ukraina, ett av de största länderna när det gäller sexuell slavhandel i det nybrutala Europa. Det innebär inte att varenda kvinna är inblandad i den. Ändå var det den kopplingen min hjärna gjorde. En primitiv logik kopplade kvinna till prostituerad och förvandlade för en tusendels sekund mina medpassagerare till offer.

Jag skämdes fruktansvärt när jag förstod att min blick inte bara varit fylld medkänsla och ursinne över exploateringen utan att det också fanns en, liten men dock, antydan till förakt. I varje fall när det gällde de mer utmanande klädda medpassagerarna.

När jag senare läste en rapport om situationen i landet om just trafficking kunde jag se samma tendens, en knappt märkbar syn på kvinnorna som om de hade sig själva att skylla. Inte alla, inte de som lurats in i sexhandeln men de som på något sätt själva hade gjort ett val, som vetat att de skulle arbeta i sexindustrin. Det var alls inte uttalat utan fanns mer som en dold underton i artikeln.

Om jag inte kommit på mig själv med att tänka likadant, som om Dom var en annan sort än Vi, hade jag inte ens lagt märke till den. Och plötsligt insåg jag att det är just den kopplingen, kvinna = prostituerad, som hundratusentals ukrainska/tyska/svenska män gör varenda dag.

Det var en obehaglig upplevelse. Och nyttig.

Ingenstans är det kvinnoförakt som genomsyrar samhället, som är själva grundbulten i det, så tydligt som i sexhandeln. Utan att ta hänsyn till det tror jag det är omöjligt att stoppa kommersen. Och då handlar det om något så jobbigt och obehagligt som att erkänna och skärskåda förbjudna känslor hos sig själv. Som att det är fullt möjligt att vara såväl bekännande demokrat som feminist och ändå, i något skrymsle av själen, leva i den falska föreställningen att kvinnor är mindre värda än män.

Det tycks vara något vi suger i oss med modersmjölken, män som kvinnor. En riktig lömsk förtryckarstrategi, utan avsändare och just därför så svår att komma åt. Visst gör vi uppror, men hur ska vi göra när fienden byggt bo i våra egna hjärtan?

Allting måste inte begripas för att bekämpas. Men en del måste förstås. Hur kommer det sig att det finns kvinnor i hela världen som kan tänka tanken att deras kroppar kan säljas? Och att det finns män i samma värld som tycker det är okej att köpa dessa kroppar? Är människorna i sexhandeln på något sätt annorlunda än vi eller skulle vi alla, om förutsättningarna var annorlunda, kunna hamna där?

Jag har varken svar eller recept. Men jag tror det är viktigt att intensifiera sökandet efter dem, både hos oss själva och i maktstrukturerna. Annars är risken stor att kampen mot sexhandeln även i fortsättningen kommer att handla mer om dess symptom än om dess orsaker.

Anne Jalakas är journalist och bor i Lund. Hon bevakar Sverige och världen ur ett kvinnoperspektiv.

Kommunalarbetaren nr 18 2003