— Det hjälpte inte att överklassen var för Europa, skrev krönikören Richard Schwartz i Svenska Dagbladet (24/9).

— Underklassen vill inte ha med detta Europa att göra; inte folk på landet, de utan utbildning, de som lever på bidrag, inte ”nejtanter”, inte de offentliganställda, fortsatte han.

”Mycket riktigtbestämde sig den dumma och ignoranta underklassen för att låtsas som om folkomröstningen handlade om någonting helt annat, om trygghet, en stabil valuta och rätten att få göra som man själv vill i den egna kolonistugan,” skrev Schwartz.

Den egna ”kolonistugan” är enligt Schwartz den välfärdsstat som folket i denna utkant av Europa byggt på egen hand och är så fäst vid.
Att pratet om demokratin och folket går så i de fina salongerna och i Svenska Dagbladet är ingenting nytt och inte så betydelsefullt.

Värre är att Persson och Ringholm lägger upp regeringens strategi från utgångspunkten att folket röstade fel — så fel att överklassen nu måste kompenseras med betydande lättnader i kapital- och företagsbeskattningen.

I stället borde arbetarrörelsens Ja-anslutna se skriften på väggen: EMU-frågan är politiskt död minst ett decennium framåt i tiden eftersom de som röstat nej utgör basen för partierna och fackföreningarna i arbetarrörelsen.

För den slutsatsen talar också att ungdomsgenerationen faktiskt röstade mest av alla generationer. Den miljon som nu är under 30 år och röstberättigad är den bäst utbildade ungdomsgeneration Sverige någonsin haft. 87 procent har gymnasial eller högre utbildning med allt vad därtill hör, språkkunskaper, utlandserfarenhet, bekantskap med andra kulturer.

Arbetarrörelsens ledare behöver också komma ihåg att denna ungdomsgeneration har mer personlig erfarenhet av arbetslöshet och tillfälliga jobb än någon generation sedan 1930-talet. Bortåt 10 procent är arbetslösa. Nästan alla under 30 år har någon arbetslöshetsperiod bakom sig.

Vidare är det denna ungdomsgeneration som vet hur det är att söka bostad på den tuffaste bostadsmarknaden på flera decennier. Det som äldre folk berättar — att man på 70-talet kunde gå upp till bostadsförmedlingen i Stockholm och få en modern hyreslägenhet till anständig hyra för inflyttning nästa dag — det kan väl inte vara sant — att alla ansågs ha rätt till en god bostad?

Ungdomens Nej-röster innebär nog i grunden bara samma sak som de vuxnas. De vill ha en demokrati med de valda nära, tvingade att ägna sig åt det egna folkets angelägenheter, och med Sverige som ett självständigt land.

Ungdomarnas extraröstande på nej till EMU innebär kanske bara att deras erfarenheter av arbetslöshet och bostadsbrist gör idén om välfärdssamhället extra eftersträvansvärd. Den idén har den nationella demokratin i ett fritt Sverige som kärna och är en förutsättning för solidaritet och ansvarstagande hos folket.

Sten Johansson är professor och chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning, tidigare bland annat chef för SCB