Nu går livet vidare. Det är dags att lägga gammalt groll åt sidan, och göra det bästa av situationen. I synnerhet arbetarrörelsen måste försonas och analysera de senaste månadernas låsta positioner: Varför blev nej- och ja-sägare så osams? Varför var temperaturen så hög att nyanserade resonemang blev omöjliga? Livet är ju inte antingen eller. Det är både och, även efter 14 september.

Våra möjligheter att leva i välstånd och fred avgörs fortfarande både på hemmaplan och i samarbete med andra. Ansvarstagandet för ekonomin är fortfarande både vårt eget — och styrt av den internationella ekonomin.

För antingen vi vill eller ej så är samverkan med andra en del av omsorgen om vårt eget hus. Det kommer vi inte undan, vilken valuta vi än har. Förvisso gör det livet lite knepigare att tvingas ta hänsyn till många viljor och kulturer. Men det ger oss också en chans att både lära av andra — och lära ut.

Det här valet har framställts som ett val mellan självständighet med egen valuta eller maktlöshet och ofrihet med euron. EMU-projektet har ömsom kallats vänsterns vapen mot kapitalismen, ömsom det råa kapitalets makt att skära ner den välfärd vi byggt upp.

Men inte är det så enkelt eller förutbestämt. Vänsterns makt och möjligheter i Sverige och Europa handlar om politik och engagemang i varje land, inte om växelkurserna. Det handlar om möten och samarbete, kompromisser och anpassning. Vi är redan en del av Europa. Vårt nej i folkomröstningen gör ingen skillnad där.

Detta stod den mördade utrikesministern Anna Lindh så tydligt för. Det engagemanget måste leva vidare, inte minst i diskussionerna om det nya unionsfördraget som hotar att förvandla EU till en centraliserad enhetsstat, stick i stäv med det beslut vi tog i folkomröstningen 1994.

EU-samarbetet är inte alltid imponerande. Jordbrukspolitiken är en imperialistisk katastrof, miljöpolitiken inte mycket att hurra för, mutor och skandaler duggar tätt. Men även detta är möjligt att förbättra och avgörs av medborgares och politikers vilja, engagemang och framtidshopp.

Ränta och växelkurs är förvisso en viktig del av Sveriges möjligheter att hantera ekonomiska misstag, Men någon patentmedicin är det inte. Och priset betalas främst av lågavlönade som ser sin köpkraft urholkas när kronans värde försvagas.

Centralbankens ränta passar inte alla länder perfekt. Men, euro eller ej, inget land i Europa kan drastiskt avvika från det Frankfurt bestämmer, utan våldsamma följder för ekonomin, det kan vi inte rösta bort.
Att valdeltagandet blev så högt och att 56,1 procent sa nej måste ses som ett helt legitimt resultat. Svenska folket kan skilja på sak och person och har valt med både hjärta och hjärna.