Det skriver Charles C Manz i boken Styrkan i att misslyckas (Svenska förlaget). För att lyckas mer måste man misslyckas mer, inga verkliga framgångar uppnås utan rader av misslyckanden, skriver han uppmuntrande. Och visst är han en i raden av alla dessa hurtiga konsulter som serverar enkla lösningar på svåra problem. Men samtidigt har han rätt.
De flesta misslyckanden är bara ett tillfälligt bakslag. När vi går vidare har vi lärt något. Misstagen gör oss alla lite klokare och ödmjukare, utan motgångar blir vi ganska enkelspåriga och utan inlevelse i andras problem.

Ibland kan det vara bättre att ”förlora” en konflikt för att skapa en relation än att ”vinna” och förlora den. Välj ibland hellre att vara lycklig än att få rätt, råder författaren och anbefaller ett filosofiskt förhållningssätt till själens stormar.

Se på dem på samma sätt som ovädret utanför fönstret. Betrakta dem och vänta på att de blåser förbi.

På många arbetsplatser är stämningen sådan att ingen vågar ta risker. Vi skräms av misslyckanden oavsett om vi lär oss något av dem eller ej. Framgång sätts högre än inlärning, trots att det senare är en förutsättning för det förra.

Men, ”en meningsfull färd mot ett rikt och givande liv kräver att man är beredd att utsätta sig för en rejäl dos misslyckande — framgångens paradoxala grundval. ”