Ja, säger kampanjorganisationen Fackliga röster för EMU, som nyligen publicerat en rapport om vad ett ja till euron betyder för den offentliga sektorn. Budskapet marknadsförs nu landet runt: Det blir fler jobb i offentlig sektor vid ett ja. Inte nog med det: Man vet dessutom exakt hur många jobb valutabytet ger, ända ner på kommunnivå.

Men rapporten, författad av konsultföretaget Inregia, har dessvärre fel. Beräkningarna bygger på glädjekalkyler som förvandlats till ”fakta”, men som egentligen är rena gissningar. Genom att utgå från att priserna sjunker och räntorna faller och sedan plussa på med tänkta skatteinkomster av den ekonomiska tillväxt som euron förmodas ge, räknar de fram ett ökat ekonomiskt utrymme.
Det översätts till ett exakt antal nya arbetstillfällen för undersköter-skor och barnskötare i varje kommun. Samtidigt glömmer konsulterna bort att räkna med de ökade kostnader som också uppstår.

Resonemanget är onekligen ”krystat”, som DN:s samhällsekonomiske krönikör Johan Schück konstaterar (DN 14 juni 2003).

Ingen kan i dag säga så precist vad som ska hända i framtiden och för en så lång period. Även den numera EMU-positiva professorn Lars Calmfors menar att ”det är bondfångeri när man utan att blinka påstår att EMU innebär fler jobb.” (DN 6 juni 2003).

Ökad sysselsättning i kommunerna är inte osannolikt alls, med tanke på de stora behoven av framför allt äldreomsorg. Men det har inget med valutor och växelkurser att göra. Politikerna borde däremot vara mera tydliga om hur man ska hantera kommunernas ekonomi vid framtida kriser, med eller utan euro, så att 90-talet inte upprepas.

EMU är ett stort och genomgripande projekt. Det går inte att sälja visioner med icke trovärdiga löften och tvärsäkra plånboksargument. Det handlar om att ta ställning till en samhällsinriktning och en vision. Att kunna se både fördelar och nackdelar. Politikerna måste våga ta den diskussionen och inte låta som oseriösa bilhandlare.

Att väljarna inte tror på euro-säljarnas budskap är uppenbart. EMU-opinionen är tre månader före folkomröstningen fortsatt osäker och negativ, visar SCB:s under-sökning. Bland kommunalarna är 55,6 procent emot, 28,7 procent osäkra och endast 20,8 procent säger ja. Bland LO:s medlemmar säger 26 procent ja och 52 procent nej. I stora delar av valmanskåren är väljarna mer negativa än sina partiledningar. I folkpartiet är nu varannan sympatisör EMU-negativ.

Stora grupper väljare är därmed inte representerade av sina politiker. Det är glapp i kontakterna mellan medborgare och deras folkvalda. Detta kan skapa en våldsam frustration och minska förtroendet för politiken som demokratiskt verktyg. Ett bra valdeltagande i den viktiga frågan om EMU förutsätter mer ödmjuka och lyssnande politiker.