Alla behöver mormor
JOHANNE HILDEBRANDT: Släpp kärringarna loss -- det är sommar. Och då menar jag tanter efter klimakteriet, denna förbisedda samhällsresurs.
I hundratals år har hon varit satt på undantag. En kvinna som inte kan föda barn är väl ingenting värd? Ilskna är dom också. Sådana är väl bara att spärra in på närmsta hem?
Fel.
Kärringen är livsviktig. Speciellt mormor som borgar för flickors fysiska och psykiska hälsa.
Detta visar preliminära forskningsresultat från Karolinska Institutet. Man undersökte kvinnliga patienter som skar sig själva, var själmordsbenägna och mådde uselt. Sedan jämförde man dem med friska tyska studenter. Det visade sig att de kvinnliga patienterna saknade något som de friska hade: En mormor.
Det är hon som försvarar flickebarnen mot familjen, som de facto kan vara livsfarlig. Hon är skyddsnätet som fångar upp barnet när allt annat brister. (Farmor var inte viktig i detta sammanhang.)
Uppenbarligen så är gamlingarnas värde också något som antropologerna känner till. Hos urinnevånare överlever fler barn om en mormor finns i närheten. Fast forskarna har trott att det kanske berodde på att hon hjälpte till, var kunnig och allmänt tryggt när hon satt där och petade i jorden. Forskning har ju alltid tolkats ur ett manligt perspektiv, hyllat manliga principer och sällan brytt sig om den andra hälften av jordens befolkning. Därför är KI:s mormorsforskning banbrytande.
För tänk om det kanske finns ett skäl till att klimakteriekärringar blir så ilskna. De är kanske genetiskt programmerade till att skydda sitt arv. Vem ger sig på småflickorna när mormor sitter där och blänger ilsket?
Dessutom försvinner en lång rad tabun i de mest rigida samhällen. Till och med där kvinnor ej får tala offentligt får de ta ton, efter klimakteriet. Fast det gäller tyvärr inte vårt samhälle. Så långt har vi inte kommit — än.
Vi är som valarna, det enda däggdjur förutom människan som har en lång menopaus. De tar också hand om sina barnbarn.
Dessutom lär det hända skojiga saker i kroppen när östrogenet försvinner, testosteronet kickar in och sätter fart på sexlivet. Ilsk och kåt. Det verkar trösterikt.
Jo, jag vet, den klassiska mormodern är på utdöende. Och många är inte ens särskilt intresserade av att ta hand om sin avkommas avkomma. De är upptagna med bungy jump och att ragga babes på seniorgolfturneringarna. Och det är verkligen befriande. För jag menar inte att mormor ska hålla sig hemma och virka grytlappar och alltid finnas till hands.
Jag ville bara säga att hon är livsviktig och att hon ska veta sitt värde.
Kick ass, alla tanter.
Jag börjar se fram emot min menopaus.
Författare och journalist. Men Johanne Hildebrandt började sin yrkesbana som växlare och tågklarerare på SJ.
Kommunalarbetaren nr 13 2003