Bra för LO — dåligt för Sverige?
LEDARE: LO har bestämt sig för att vara neutralt inför folkomröstningen om EMU. Det är ett logiskt beslut, som såväl LO som LO:s medlemsförbund kan leva väl med. I synnerhet som medlemmarna i LO är mer emot än för EMU och skulle irriterat sig på pekpinnar från "högre ort".
Men är det som är bra för LO även bra för Sverige? Har vi fått en försmak på hur makthavarna vill se på de fackliga organisationerna i framtiden?
Det var ett enigt LO som först i styrelsen och senare på sitt representantskap tog beslutet att förhålla sig neutralt till EMU. De villkor som LO-kongressen enades om år 2000 var inte uppfyllda och därmed gick det inte att säga ja. Förhandlingarna med regeringen hade inte gett tillräckligt. En populistisk och förvånansvärt oseriös kampanj i DN hade förvandlat LO:s önskan om en ”buffertfond”, det vill säga en stabilitetsreserv i budgeten för att öka tryggheten vid ekonomiska kriser, till ett krav på ”fondsocialism”! Detta häpnadsväckande påstående, med lukt av gammal unken SAF-retorik från 80-talet, gav regeringen kalla fötter. De vill vara sams med folkpartiet i EMU-frågan och detta var tydligen viktigare än enighet med LO. Svenskt näringsliv passade på att kräva Ja till EMU från LO som villkor för samarbete i ett ekonomiskt råd. Men LO-ordförande Wanja Lundby-Wedin var inte lika följsam som svenskt näringslivs nya vd. Och hon var följaktligen ovanligt besk när hon talade om kritikernas ”vulgärargument”, en släng även åt partistyrelsekamraten Göran Persson. Han lät sig uppenbarligen inte oroas på samma sätt av DNs och borgerlighetens önskan om att det är arbetskraften, det vill säga främst LO:s medlemmar som ska anpassa sina löner i kristider och därmed klara av de nya villkor för ekonomin som följer med euron. Trygghet för LO-medlemmar passar det tydligen bara att tala om i valrörelsen.
För LO finns därmed inget kvar av det som kongressen ville ha för att säkra full sysselsättning och en rättvis fördelning, även vid ett eventuellt medlemskap i valutaunionen. Och detta är beklagligt, vad man än tycker om EMU. För det kan mycket väl bli så att ja-anhängarna i medelklassen vinner på att nej-sidan i arbetarklassen låter bli att rösta. Och då står vi där med EMU, utan någon lösning som är till nytta för LOs medlemmar ur ett löntagarperspektiv. En stabilitetsreserv i budgeten är på sikt nödvändig både med och utan euro. Inte minst med tanke på de stora grupper som behöver äldreomsorg i framtiden. LO hade uppdraget att se till maximal trygghet för medlemmarna. Det blev konfrontation i stället för kompromiss och samverkan enligt ”den svenska modellen”. LO såg makten visa sitt rätta ansikte. Och det är oroande för Sverige, hur vi än röstar i september.
