Facklig styrka handlar om att mobilisera medlemmarna när det behövs. Lågavlönade offentliganställda står mot förtroendevalda politiker. Och nu väntar en kraftmätning, där avgörandet till slut handlar om motpartens människosyn.

rätt ovanligt i Sverige. Efter ett oroligt 1980-tal följde ett lugnare 90-tal, med färre konfliktdagar, nästan inga olovliga strejker, samordnade löneförhandlingar och en ny låginflationspolitik. Riksbankens uppdrag är att hindra priserna att stiga mer än 2 procent per år. Den fackliga lönekampen kan ge högre löneökningar än så. Men det kräver samordning och solidaritet om höjningarna inte ska ätas upp av högre ränta. Risken finns också att sysselsättningen sjunker.

De lågavlönade kommunalarnas rätt till anständiga löner var dock ett stående politikerlöfte under hela valrörelsen. Alla, inklusive statsministern, gav vård, omsorg och skola sitt stöd. Men uppenbarligen skulle löftet inte få kosta något.

Nu är det skarpt läge och Kommunal tar fajten, samtidigt som kommuner och landsting målar sina möjligheter i de mörkaste färger. Något mer uppgivet har sällan skådats, tilltron till den egna förmågan är häpnadsväckande låg.

Pessimismen hos politikerna är oroväckande för alla väljare. Dystra profetior har en tendens att bli självuppfyllande. Vem skulle vilja ha en chef utan framtidstro? Och de förtroendevalda är inte heller några bra chefer, visar en forskningsrapport från Arbetslivsinstitutet. Deras ovana att agera arbetsgivare skapar oro och hög sjukfrånvaro — som i sin tur kostar mycket pengar för skattebetalarna. Pengar som kan användas till bättre saker.

Kommunalarna har fått nog. De vill se den förändring som utlovades i valrörelsen. Och till syvende och sist handlar det om människosyn. Anser arbetsgivarna att Kommunals medlemmar är värda en anständig lön? Eller handlar det om det Arbetarbladets Kennet Lutti (den 9 april 2003) kallar ”den gamla vanliga nedlåtande attityden”. Han fortsätter träffande: ”Den absurt återhållsamma löneutvecklingen måste en gång för alla lämnas på historiens sophög. Nu är det 2003, inte 1903.”

Fackligt medlemskap lönar sig. Lönerna blir mellan 3 och 20 procent högre om löntagarna går med i fackliga organisationer. (Källa: Marknaden och välfärden/Bilda förlag). Kamp och konflikt är ibland nödvändigt om facket ska vara trovärdigt för sina medlemmar. Och nu gäller det anständiga löner till välfärdens låglönejobbare. Att inte betala kommer att kosta mer.