den talande tystnaden faller tungt

över divanendär en djupt andandes

drar in alltets stoft till sitt centrum

och eftertänksamt tynar bort

tungt faller minnet till glömskans oas

i tyngdlöshetens slutna vacum

där inget finns utom längtan efter

bilden som drunknar i sig själv

saknaden av minnet efter själen

som vandrar oavbrutet sen allt

stoft samlats i timmglas

där sanden rinner med tidlöshet

förnimmelser frambringas till minnet

av glömskan i flagor av fragment

där smärtan visar ondskans spegel

och besegras av varsam beröring

i sinnenas brus kommer allt

att drunkna i en sprucken spegel

där strider utkämpas för helheten

och inga segrar är en seger

djupt i vårt inre läppjar sötman

till minnet av en sval bris

som stundom brister och till slut

helt upphör i den autonoma själen

själens väsen har tystnat inför klangen

där dovt ljud kommer till sinnena

som rofyllt rovdjurligger på lur

i högt gräs och gäspar käken ur led

den smärtsamma färgpaletten

skiftar skepnad och gömmer sig

i sitt anletes svettdrypande

där lögn är i maskopi med sanning