Som om den väldigaste sol mist all sin hetta

Som om det rödaste hjärta mist alla sina slag

Som om den blåaste himmel mist all sin färg

Som om allt det som en gång fanns är borta och försvunnet

Och där utanför finns ingenting eller någonting

Och här innanför sitter två gamla kråkor och kraxar

Säg , var i morgon kanske i dag?

Sakta, sakta vandrar jag mellan rummen och minns plötsligt mitt eget leende…

En dag skall solen åter träffa dessa väggar!

Ur ’Nya Dikter’