Berättaren i Astrid Trotzigs nya bok, Främmande i detta land (Bonniers), är en tandläkare i trettioårsåldern, son till en smålänning och en peruanska. Huset han bor i blir bostadsrättsförening, men han vill fortsätta som hyresgäst. Han håller sig mest för sig själv, men blir bekant med grannen, en kvinna som brutit med sin familj.
Den dramatiska vändpunkten är en konflikt, som börjar med att två iranier, som driver en livsmedelsaffär i huset, utsätts för ett attentat.
Huvudpersonen återger händelser, men det är hans tankar som känns viktigast. Han skriver att människan är ett flockdjur, inte gjord för utanförskap — men konstaterar att just när vi skapar en gruppkänsla så lämnas andra utanför. Ibland invandrare, ibland kvinnor eller handikappade.
Astrid Trotzigs språk är enkelt och avskalat, men ändå känslomättat. Hon skriver korta stycken, fyller nästan aldrig en hel sida med text. Det ger läsaren andrum för reflektioner, men hon använder metoden så ofta, att det till sist förlorar sin verkan.
Ett par gånger bryts den mänskliga berättelsen av strikt formella inslag, bland annat en förteckning över ärenden hos diskrimineringsombudsmannen. Det formella språket skapar ett känslomässigt avstånd och, återigen, utrymme för eftertanke.
