Av tidningsreferaten att döma blev han lämnad ensam med det känslomässiga ansvaret för en gravt hjärnskadad mor och den dödande medicinen gavs inte förrän han prövat allt han kunnat komma på för att hjälpa.

Kanske kommer också denna tragedi att användas som argument för dödshjälp. I stället borde vi tala mer om sjukvårdens brister. Det är obegripligt att de kunskaper som faktiskt finns om palliativ, lindrande, vård, inte tillämpas. Inte bara obegripligt. Det är oanständigt att tvinga människor att lida i onödan.

Ändå sker det ständigt — trots all den kunskap om vård i livets slutskede som bland annat hospice-rörelsen utvecklat, och som handlar om så mycket mer än smärtlindring.

Dame Cicely Saunders som grundade S:t Christophers Hospice utanför London för 35 år sedan är i dag 85 och efter vad jag förstår still going strong. Tidningsbilderna visar samma barska kvinna som jag fick tillstånd att intervjua för snart tio år sedan.

Dame Cicley förnekade inte att smärta är ett problem — även om hon hävdade att 85 procent av smärtan hos cancerpatienter kunde kontrolleras av vilken allmänläkare som helst. 15 procent behövde någon form av experthjälp varav en tredjedel avancerad specialisthjälp. Ändå lyckades man inte klara alla. Bland annat för att smärta inte är något entydigt fysiskt fenomen. Hos många av patienterna med svåra smärtproblem fanns starka psykologiska faktorer med i bilden och dem arbetade man för att komma åt. Förbluffande ofta klarade man av att hjälpa människor att leva ett rikt och värdigt liv ända till slutet.

Mitt besök på S:t Christophers råkade inträffa på ”Fun Day”, en tillställning för de sjuka och deras anhöriga som för en dag fick lov att ta paus från döendet. Det var en fantastisk upplevelse att gå runt i parken som var full av skröpliga människor i rullstolar utan att känna det som att vandra i dödens väntrum.

Jean-Dominique Baubys dokumentära ”Fjärilen i glaskupan” kan klart rekommenderas. Boken handlar om något av det värsta som kan drabba en människa, inlåsning, där hjärnan är glasklar men kroppen totalförlamad, och den är skriven genom att blinka fram bokstäverna. En blinkning för ja, två för nej. Bauby beskriver ett stort lidande. Ändå är det ingen tvekan om vad han önskade. Det var inte att dö utan att skriva ytterligare en bok.

Hade dödshjälp varit tillåtet är sannolikheten stor att det inte blivit någon bok alls. Då hade ingen av oss förstått att även ett inlåst liv kan ha en mening. Då hade också motivet att utveckla bättre vård, bättre lindring, minskat. Och det är något vi alla förlorar på. Av rent egenintresse borde vi ställa oss upp och gallskrika tills vården får den kunskap och de resurser som krävs för att vi ska kunna leva tills vi dör.

Anne Jalakas är journalist och bor i Lund. Hon bevakar Sverige och världen ur kvinnoperspektiv.

Kommunalarbetaren nr 5 2003