För länge sedan, hösten 1987, skickades jag av en stor svensk kvällstidning till Moskva för att bevaka Gorbatjovs ”perestrojka”.

Skriv om demokratin, friheten, rättvisan, sa utlandsredaktionen.

Och litet sovjetiskt sex, tillade den kvinnliga featurechefen.

Andra korrespondenter kallades hem efter några år. Ingen kallade hem mig. Jag blev kvar i 15 år och såg landet gå under och sedan återuppstå.

Då, 1987, hette landet ännu Sovjetunionen, det var stort och mäktigt, och man höll koll på utlänningskolonin. Vi packades in i isolerade men komfortabla bostadsgetton med parkettgolv och vattenledningar som tålde den ryska vintern.

Våra resor övervakades och våra bilar försågs med gula eller röda nummerskyltar vilka lyste som fyrbåkar i den smutsgrå Moskvatrafiken.

Varje korrespondent hade sin KGB-man som förde bok över vilka ryssar vi träffade och vilka antisovjetiska lögner vi spred över världen.

Det var inte lätt för KGB-mannen. Hela landet med partichefen i spetsen var antisovjetiskt.

Vardagslivet var absurt och sjukt och fullständigt underbart annorlunda för oss västerlänningar, vana som vi var med västlig rationalitet, och trygg tristess.

Precis som ryssarna själva gjorde jag mitt bästa för att undergräva sovjetsystemet. Övernattade illegalt hos ryska vänner, reste till Imperiets yttre krishärdar utan att underrätta överheten, körde min gamla Volvo i militärernas hemliga områden.

Så fort trafikpolisen såg mina gula skyltar höjde de batongen och stoppade mig. Jag sa som det var: Vi vet redan allt om era hemligheter. De står i dagens Pravda.

Då skrattade polismännen litet generat och släppte mig vidare. Efter att först ha bett om ett paket västerländska cigaretter ”som souvenir”.

Nu när jag är hemma i Sverige igen ser jag att äldre svenska kommunister med C H Hermansson i spetsen är upprörda över att Säpo fört bok över dem.

Jag förstår inte riktigt indignationen. De var ju revolutionärer en gång, ville välta systemet över ända. Vad hade de väntat av borgarstaten? En klapp på axeln?

Jag är själv uppväxt i den kommunistiska rörelsen på femtiotalet. Det var så långt bort i Lapplands fjällvärld att hemliga polisen aldrig hittade dit. En del kamrater blev nog harmsna över det. De skulle ha betraktat en akt hos Säpo som en merit i klasskampen.

Sedan, när revolutionen aldrig kom, drog alla en suck av lättnad och köpte sig tv och snöskoter som alla andra.

Efter Gudruns fall är mitt gamla parti på väg ner. Det är bra. Vänsterpartiet bör ligga på fyraprocentnivån. Därunder finns rum för alla: övervintrande 68:or, eventuella sovjetnostalgiker, sammetsstalinister, pragmatiker, USA-hatare, välmenande folkhögskolelärare.

Björn Löfström är före detta frilansjournalist, nu tidningsutdelare. Snart färdig bussförare.

Kommunalarbetaren nr 4 2003