Jag hoppas att den dag aldrig kommer

det som man tror bara händer andra

men inte en själv.

Den dag olyckan drabbar

som dödar mig

men mitt hjärta fortsätter att slå, oavbruten.

Jag vill inte att min kropp

ska ligga där i sjukhussängen,

förfallen och utan egen vilja

nedbäddad utan känslor.

Jag vill inte ligga där, år ut och år in,

med trycksår på min utmärglade kropp

utan minsta kontakt med omvärlden.

Med ett hjärta som slår, oavbruten,

utan viljan att existera.

Skänk mitt pulserande hjärta

till någon vars hjärta vill stanna

så att mitt hjärta kan klappa starkt

för någon annan i kärlekens tecken.

Ge mina njurar till någon som har njursvikt

och som tvingas leva kopplat till dialysapparater,

utan möjligheter att springa ikapp de svävande löven.

Ge mina ögon till den blinde,

som får chansen att se sitt barns busiga skratt,

och som får se ömheten i sin kärastes ögon.

Ge bort min hud till den brännskadade.

Ge bort mina nerver till den som tappat känsel.

Ge bort allt i mig som går att transplantera.

Ge bort mitt livgivande blod.

Ge bort allt som lever i mig

till de som lever.

Begrav mig inte,

utan begrav mina misstag och dårskap

mina fördomar och mina fel.

Bränn det som blir kvar av min kropp

och sprid askan för vinden

den natt när stjärnorna lyser som vackrast.

Vill du minnas mig

så minns mig genom att sträcka ut din hand

till någon som lever och som behöver tröst.

Men, jag ber dig

vad du än gör

ge inte bort min själ.

2002-10-14

© ur diktsamnligen ”Bland nässlor växer också sköra blommor”