Bokens Märit tror att bara aborten är över ska allt vara som vanligt igen. Men så blir det inte. I stället överväldigas Märit av ångestkänslor. Hon som älskar att köra bil vågar inte sätta sig bakom ratten. Till slut vågar hon inte ens gå utanför dörren utan sin pojkvän. Pojkvännen Hasse blir hennes allt, samtidigt som han känns främmande för henne. Han hade kunnat hindra övergreppet då Märit blev gravid, men gjorde det inte. Märit tappar all sexlust men ligger ändå med Hasse för att vara snäll.

”Men för dig är allt som vanligt” handlar om skuldkänslor, både medvetna och omedvetna. Det är de omedvetna skuldkänslorna inför att ha tagit bort ett liv som omvandlas till ångest.

Så här kan det vara för en ung tjej som blir ovälkommet gravid, tror Marie Olsson.

— Det vore drömmen om unga tjejer läste boken innan de blev gravida. En tillfällig känsla av genans får inte hindra att de skyddar sig. En abort kan få långt större konsekvenser än man kan tro. Man vet inte vilka krafter man har inom sig, säger Marie.

Som 19-åring hamnade Marie själv i en djup kris efter en abort.

Hennes pappa såg till att hon fick träffa en kurator. Tillsammans med henne löstes alla knutar upp till slut.

I boken är kuratorns roll uppdelad på flera personer, främsta stödet får Märit av en lärare. Alla människor hon möter i sjukvården framställs som kalla, fula och osympatiska.

Men Marie Olsson har inte för avsikt att kritisera sjukvården, betonar hon. Det handlar helt och hållet om Märits egen upplevelse när hon söker hjälp för sin ångest.

— Man blir väldigt självupptagen och har en förväntan om att få all tid. Den nyttiga upplevelsen för Märit är att det finns de som har det värre.

I boken öppnar sig Märit så småningom för sina närmaste. När hon vågar berätta får hon mycket värme tillbaka. Märit inser att hon inte är den enda som har haft det svårt.
Omgivningens kärlek läker henne.

Detta har Marie också varit med om. Men hon gör en åtskillnad mellan sitt eget liv och boken. Hon har inte skrivit av sig ett trauma, bara använt sig av sitt eget liv.

Startskottet för romanen kom för nio år sedan när Marie Olsson hörde ett program i radio om abort. Nu minns hon inte exakt vad som sades. Bara att folk som inget visste uttryckte sig tvärsäkert om varför kvinnor gör abort. Som om det var lika för alla!

— Jag greps av en helig ilska. Det är väldigt privat, varför man gör abort. Och jag tror ingen gör det för skojs skull, säger Marie.

Hon bestämde sig för att berätta en personlig historia med sina egna upplevelser i botten. Under nio år har hon nu gått in och ut i sin roman.

— Ungefär som om den vore ett rum som ska möbleras, säger hon.

I fyra år stod rummet nästan orört, levande livet tog överhanden. Marie flyttade från Skellefteå till Luleå, gifte sig, födde två döttrar och skilde sig.

Förra hösten kände Marie att hon måste göra boken färdig för att kunna gå vidare med sitt skrivande. Då hade manuset varit en vända på förlaget och en lektör hade gett sina synpunkter. Under hela tiden har Göran Lundin, förläggare och före detta kollega på Skelleftebuss, varit ett stöd för henne.

Marie är ingen novis när det gäller skrivande. När hon jobbade på Skelleftebuss skrev hon kåserier om livet som busschaufför i Skellefteå kommuns personaltidning IDA. Hon blev en känd profil bakom ratten. 1991 skickade Marie in ett bidrag till Kommunalarbetarens och LO-förbundens novellpristävling. Hon fick inget pris, men efter en tid hörde Prisma förlag av sig. Novellen hade valts ut bland de bästa i tävlingen och publicerades i antologin ”Skål för livet”.

— Det var stort, nästan större än detta. Ändå var det en ganska anonym bok, säger Marie.
Att få en novell publicerad fick henne att börja tro på sitt eget skrivande. Hon har alltid med sig ett block i förarhytten. Det har hänt att hon skrivit dikter i bussen.

— Ibland är det så pockande att jag vill stanna bussen för att skriva. Dikten dyker upp i huvudet när jag kör, berättar hon.

Marie har sin skrivplats i köket i lägenheten i Kallkällan i Luleå. Datorn är släckt, katten Curry spatserar på tangentbordet.

— Det känns lite tomt nu när boken är klar, säger Marie.

På köksbordet ligger tidningsklipp: Hittills har recensenterna varit välvilliga.

Det är förmiddag. Adventsljusen glimmar i köksfönstren runt gården. Åttaåringen Elin är i skolan, lillasyster Eva i sin sexårsverksamhet.
Marie har gjort sig fri idag. Just nu jobbar hon timtid på bussbolaget LLT samtidigt som hon går en skrivarkurs på Medlefors folkhögskola.
Marie Olsson har haft många olika jobb.

Förutom busschaufför har hon varit bilmekaniker, industriarbetare, affärsbiträde och fritidsledare. Hon har också jobbat på bensinmack.

Precis som Märit i romanen gick hon fordonsteknisk linje på gymnasiet. Hon var ensam tjej, men det var först när hon började på bilverkstad som hon mötte fördomar:

— De flesta karlar som kom in sade: ”du blir ju smutsig om händerna”. De går att tvätta, svarade jag. Kvinnorna sade: ”men är det inte svårt?”.

Marie kontrade med att ”det finns ju kvinnliga läkare, det är väl ännu svårare”.

— Skulle jag ställa mig i en verkstad i dag skulle det nog bli samma kommentarer, tror hon.

Tyvärr tycker hon inte att jämställdheten har gått så mycket framåt.

När Marie tog sitt busskort 1982 var det ovanligt med kvinnliga busschaufförer.

— Jag var misstrodd till och med av en del kollegor. En manlig passagerare sa en gång: ”du har ett stort ansvar, är du medveten om det?”.

Många av hennes jobb har varit traditionellt manliga. Hon blev förvånad över hur annorlunda det var i en kvinnlig arbetsgrupp när hon jobbade på ett varuhus. Hon ger ett exempel:

— Vi var fem som skulle bära en låda och det gick inte att komma överens om åt vilket håll vi skulle bära den. Till slut sa jag: ”nu går vi åt det här hållet”. Jag såg flera rynkade ögonbryn. Efteråt mellan fyra ögon sade en av kvinnorna beundrande: ”du är rakt på sak som en karl”.

— När jag kör buss är det ingen som säger om jag ska köra till höger eller vänster, jag bestämmer. Jag tycker om att köra inne i stan. Man är med i pulsen och är samtidigt en iakttagare.

Som barn lekte hon med både dockor och bilar, utan att det kommenterades. Maries föräldrar har alltid uppmuntrat att hon haft en egen vilja. Men i förhållanden med män har hennes handlingskraft inte alltid varit så uppskattad, berättar hon.

— Det har jag upplevt flera gånger. Jag tror att yngre killar bättre förstår att uppskatta en handlingskraftig tjej.

Det komplicerade spelet mellan killar och tjejer finns med i romanen. Märit blir gravid på fyllan med Per, en killkompis. Det är mer eller mindre en våldtäkt, men Märit tycker att hon får skylla sig själv. Per har gett henne körlektioner och Märit känner en tacksamhetsskuld.

— Hon har utnyttjat honom på sätt och vis. Hon låtsas inte förstå att han vill mer tills katastrofen kommer. I sådana här ögonblick, när man är berusad kan gränserna försvinna. För att tjej-kill-förhållandet ska funka måste man låtsas som att det sexuella spelet inte finns, säger Marie.

Hon tror att tjejer är tuffare nu än när hon var ung. Samtidigt har hon hört om tjejer som ställer upp på vad som helst som killarna kräver.

— Det gäller att få tjejerna att förstå att sexdriften är lika naturlig för tjejer som för killar. Jag hörde någon som talade om tre parter i förhållandet: Kalle, Anna och Peter Niklas. Hur många har en fjärde part? Tjejer har rätt både att njuta och säga nej.

Den ångest Marie upplevde efter sin abort var så hemsk att hon inte önskar sin värsta fiende att uppleva den, säger hon. Ändå vill hon inte vara utan den delen av sitt liv, för hon kom stärkt ur krisen.

— Efter att jag har fått barn har jag insett att jag skulle ha haft en son eller en dotter på 25 år. Tidigare har jag inte vågat eller orkat tänka på det utan att det skulle göra sönder mig. Men nu tycker jag det är skönt att kunna se det i ögonen, säger Marie.

— Att få barn är så stort. Man förändras mycket av det, man blir sårbarare. Det öppnar luckor till en kärlek som är så stor att den är omöjlig att förstå innan man har fått dem.

Nu har Marie funderingar om en ny bok. Det ska bli en kärleksthriller om en kvinnlig busschaufför, har hon tänkt. Idén fick hon en dag när hon körde buss. En gubbe som dök upp ur ett tält vid sidan av vägen väckte hennes fantasi.

— Det har sitt pris, allt man skriver. Det är som att ge iväg sina barn. Däremot lyfter det oerhört när någon tycker det är bra, säger Marie Olsson.

Så här avslutar Norra Västerbotten sin recension:

”Jag tror att alla som på något sätt kommer i kontakt med unga flickor som nyss genomgått en abort, både vårdpersonal, familj och kompisar, kan ha utbyte av att läsa denna bok”.