Ett av Hans Karlssons nya förslag är att flytta ansvaret för rehabilitering från försäkringskassan till arbetsförmedlingen.

— För många är långtidssjukskrivna utan åtgärder. Det måste vi ändra på. De sjukskrivna måste kunna räkna med att samhället sätter in maximala resurser. Antingen hjälps man tillbaka till sin gamla arbetsplats med förändrade arbetsuppgifter eller till en ny arbetsplats. Det är rasande viktigt på det mänskliga planet att få hjälp att komma tillbaka.

— Men det betyder också att vi kan bevara en bra försäkring med hög ersättningsnivå. Jag är nämligen besjälad av att vi ska ha kvar en sjukförsäkring som ger 80 procent eller helst mera. Om man inte får hjälp kommer de här diskussionerna om fusk och missbruk att växa, det vill jag mota i god tid genom att alla blir medvetna om att ingen som är sjukskriven går och drar. Om man inte kan komma tillbaka ska man bli förtidspensionerad.

Hur ska det gå till?

— Det behövs arbetsmarknadspolitiska åtgärder också för de sjukskrivna, precis som för de arbetslösa.

Man kanske behöver anställningsstöd hos sin arbetsgivare för att introduceras i ett nytt jobb. En arbetsgivare kan behöva ett bidrag för att våga, vilja, kunna forma en arbetsplats för de människor som kommer tillbaka in i arbetslivet. Det är den typen av åtgärder jag tänker på.

Har försäkringskassan misslyckats?

— Ja. Det senaste vi ser därifrån är att det är åtta procent av de långtidssjukskrivna som har någon form av rehabiliteringsåtgärder i gång. Det är så dåligt att det är fullständigt oacceptabelt. Så kan vi inte ha det.

193 centimeter långe Hans Karlsson är regeringens ende kroppsarbetare. I 14 år var han målare och slet som ”vanlig” LO-arbetare.

Märker du av din arbetarbakgrund
i regeringsarbetet?

— Ja, det märks. Jag har erfarenheter och kunskaper som de andra ministrarna inte har. Jag känner att jag får respekt för det. Det är viktigt att det finns en gammal och genuin kroppsarbetare i regeringen och det är kul att få vara den.

2006 går vi till val igen, hur kommer kommunalarna då ha märkt att du har varit arbetslivsminister i fyra år? Kommer det att synas i arbetsmiljön?

— Ja, det tror jag. Jag säger tror, för hoppas är för passivt. Jag vill sätta fokus på den fysiska arbetsmiljön. Tunga lyft och sådant har det jobbats ständigt med, dock ej i den takt som är nödvändig för undersköterskorna i landet.

Jag tänker också rikta in mig på ledningsfunktionerna. Det är viktigt att människorna blir synliggjorda, att man syns och blir bekräftad. Är man utsliten eller jobbar fel så måste ledningen ha förmåga att fånga upp det, att se det.

Hur ska du lyckas ändra på det?

— Jag kommer att lägga flera förslag under våren. Jag tänker ge mig sjutton på att det ska gå.

Om det ska bli någon förändring för människor i det verkliga livet så krävs två saker: Dels krävs ordentlig politisk vilja, dels krävs användbara lösningar. Men det är för tidigt att säga än hur jag ska göra allting. Men det har gått för lång tid utan att det har gjorts konkreta saker. Det är lite brådis.

Hans Karlsson har under sina fyra ministermånader varit tydlig: Orsakerna till sjukskrivningarna finns på arbetsplatsen. Andra skäl har förnekats.

Men enligt en färsk studie från Riksförsäkringsverket säger bara hälften av de sjuka att det är arbetsplatsen som är problemet, är det verkligen där åtgärderna behövs?

— Jag tänker ändå fokusera på arbetplatsen. Därför att oavsett orsak varför man är sjukskriven så ska det vara möjligt att komma tillbaka till arbetsplatsen.

Människor kommer alltid att befinna sig i olika faser i livet, man kommer att ha kriser som har andra orsaker än arbetet. En arbetsledning som förstår detta — och skapar en acceptans och tolerans för människors olika skiften i livet — gör att människor i högre utsträckning kan vara kvar på jobbet och prestera mindre under tiden som man krisar.

Ibland kanske man inte ens har kraft att prata om vad det är. Det kan vara förödande för en människa att i det läget tvingas släppa jobbet. Det kan förvärra en sån kris, då kan man verkligen tappa fotfästet.

Därför tror jag att det är något man kan göra i det arbetslivsorienterade.

Möter du ofta den kritiken, att problemet inte ligger på arbetsplatsen eller hos arbetsgivaren?

— Ja, inte minst från Svenskt Näringsliv. De värjer sig från arbetsplatsen. Min magkänsla har varit och är fortfarande att det väldigt mycket är arbetsrelaterat.

Det finns två väsentliga faktorer till att sjukskrivningarna fördubblats sedan 1997.
Den ena är åldersfaktorn. 40-talisterna har blivit äldre, det har påverkat. Men inte fan kan vi ha ett arbetsliv där 56-åriga kvinnor slås ut, det går ju inte!

Den andra stora förklaringen är den förändring i arbetslivet som har skett. Det som har ändrat sig är möjligheten att överblicka sitt arbete. Det är tajta organisationer, där chefen är utbytt mot kunden och där patienten är den som är beställare i synsätt. Och där personalen ska vara målstyrd och får ta ansvar för att uppfylla kundens eller patientens krav, och samtidigt får för mycket att göra och tappar kontrollen över jobbet. Det leder till överbelastning, både fysiskt och psykiskt.

Det ökade antalet sjukskrivningar förklaras inte av att folk faktiskt har blivit sjukare. Människor har faktiskt blivit friskare under hela den här tiden, totalt sett.

Läkarna började inte sjukskriva människor felaktigt 1997. Och folk började inte fuska med sjukförsäkringen 1997.

Men är det inte så att många fuskar ändå?

— Nej. Jag är kategorisk på den punkten.
Hur stor roll spelade besparingarna på
90-talet för sjukskrivningarna idag?

— Jag tror att de spelade en stor roll. Undersköterskorna och vårdbiträdena blev färre och dessutom äldre på 90-talet. Det blev för få händer och det blev för tajt. Man fick inte sitta på sängkanten och prata med folk eller gå ut i parken, något som hade skapat en återhämtning också för den anställde. Det tror jag är en huvudförklaring till förslitningsskadorna, uttröttningen av kroppen hos många människor.

Var det värt det?

— Nej, det var det ju inte på det mänskliga planet. Jag tror att vi under 90-talet tog bort för mycket folk från offentlig sektor.

Ska de tillbaks?

— Ja, det måste till fler människor i vården.

Hur ska du och Ringholm och grabbarna fixa det?

— Ja du… Politiken måste nu möjliggöra för kommunerna att minska sjukskrivningstalen. Så här ser det totala ackordet ut för regeringen under de närmaste åren: Om vi får ner kostnaderna för sjukskrivningarna, om vi halverar dem på det sätt vi har sagt, så betyder det en kostnadsminskning av statens utgifter med 25 miljarder på 6 år till 2008. Det är ju gigantiska pengar som kan frigöras för att behålla välfärden totalt sett men som också kan användas successivt för fler anställda i vård och omsorg. Det där är ganska enkelt. Så sätt i gång och gör det!