Men Jante är också en populär exportvara, något man använder i nationella självbilder:

”Ja, precis så är vi i Tyskland alternativt Uruguay, Jante stämmer precis på mentaliteten i det här landet.”

När det gäller Sverige är det mest de senaste decennierna vi har pratat om Jante. Inte hörde jag något om detta när jag var liten, i slutet på 50-talet, början av 60-talet. Paradoxalt nog har vi alltså pratat mer om att vi inte får tro att vi är något, i takt med att vi blivit allt mindre jantiga.

För så är det ju, att mycket av den femtitalistiska försagdheten försvunnit. Den, vars lockrop var ett viskande inte-ska-väl-jag alternativt total tystnad, i kombination med stark rodnad, tårna inåt och kallsvettiga handflator. I detta tillstånd av faktisk Jante var det antagligen alltför förmätet att alls tala om hur vi var, man fick inte ens tro att man var ett Janteoffer. Man skulle helt enkelt inte låtsas om att man fanns alls, inte minst barnuppfostran handlade om detta. I dag finns och syns barnen och vi talar högt om, koketterar med Jante.

Vad det är som har hänt? Tja, med hygglig överblick kan man tänka sig att pappaledigheterna spelar in, självförtroendehöjande både för pappor och barn, de duger som de är, bekräftar varandra. Inte alltid, men mycket oftare än då pappa antingen var en efterlängtad gestalt som aldrig var hemma eller en skräckfigur till vilken mammor delegerade bestraffningar: ”vänta du bara till pappa kommer hem”.

Visst får barn stryk, men det har blivit oerhört tabubelagt, jämfört med till exempel England, där Tony Blair öppet säger att han slår sina barn, ”det är nödvändigt”.

Kanske borde vi skryta mer med lagen mot barnaga, den är i dag betydligt mer typiskt svensk än Jante.

Ska man leta bokstavligt materiella förklaringar till avjantifieringen ska man inte underskatta bekväma kläder och skor. ”Förr”, alldeles nyss, dominerade material som antingen var iskalla eller kliande och skor var princip alltid obekväma, gympaskon en svettig tygsko med platt sula som gjorde ont i fötterna från början.

I dag går vi med hjälp av kuddar i gympaskorna ”vidare med våra liv”. Bekvämt, ja, men jag kan sakna om inte försagdhetens flackande blickar, så ett mellanläge. Jag saknar inte det dåliga självförtroendets allmänna skamkänslor, men dokusåpans skamlöshetskultur skrämmer.

Och när den fleecesvepta folksjälen är påfallande tv-mässigt frimodig, när alla perfekt reglerade leenden blivit så breda och vita att de mer liknar rovdjursbett kan jag längta efter lite mer Jante, efter lite av vår fornstora kollektiva, klädsamma blyg(sam)het.

Kulturjournalist och krönikör. MarieLouise Samuelsson har arbetat på Svenska Dagbladet 1978-2001. I dag jobbar hon på Dagens Forskning.

Kommunalarbetaren nr 1 2003