Det är TV 3:s fel att skiten kom in i hemmet. Allt det motstånd mot kommersiell smörja vi lyckats bygga upp bröts när Barbies illrosa glittervärld invaderade. Förståndiga föräldraröster stod sig slätt mot tv-reklamen som ockuperade dotterns hjärta och fyllde det med en så het längtan att det blev alldeles omöjligt att säga nej.

Att den stora och fula bilen var precis så värdelös som den såg ut och aldrig var särskilt kul att leka med mildrade just inte den känsla av raseri som beledsagat inköpet. Jag skulle kunnat strypa dem som sände reklam till barn, trots att de mycket väl visste — och vet — att ungarna är helt hjälplösa mot den.

När amerikanska forskare lät fyra-sjuåringar titta på reklamfilm för frukostflingor där Fred Flinta säger att ”flingorna smakar choklad så att de får dig att le” visade det sig att hälften av barnen ville äta flingorna just för att bli glada.

Det är tveksamt om man någonsin blir så värst mycket klokare. Som ung utbytesstudent i USA konfronterades jag med ett för mig fullständigt okänt varuutbud. Jag stod handfallen framför hyllorna i affären utan att ha en aning om vilken tandkräm jag gillade, vilket schampo som var bra eller vilken choklad som smakade bäst. Det blev till att chansa och plocka slumpmässigt. Trodde jag. I själva verket handlade jag inte alls på måfå utan tog just de varor jag sett TV-reklam för.

Det var en chock att inse hur lättmanipulerad jag var, men också en nyttig erfarenhet.

En lärdom av det slag som EU:s politiker borde fått uppleva så att de inte fattat så obeskrivligt korkade beslut i reklamfrågan.

Om det nu är okunskap som ligger bakom. Snarare handlar det om den vanliga undfallenheten gentemot kapitalet. Att tv-bolagen inte vill veta av några inskränkningar är inte så svårt att förstå, barn är ju så fantastiskt duktiga på att få föräldrarna att öppna sina plånböcker. Inte undra på att uppåt 90 procent av svenskarna är motståndare till barnreklam i TV. Det är sannerligen inte folkviljan som manifesteras när Barbie och Action Man överfaller genom rutan.

TV 4:s tillstånd att avbryta program för reklam gäller visserligen inte barnreklam. Men kanalen är medlem av det europeiska nätverket ACT vars mål är att reklam till barn i TV ska regleras av annonsörer och inte av lagar. Det är inte orimligt att vänta sig nya kreativa gränstestningar. Gick det att manipulera politikerna en gång kan det väl gå två.

Snabbspolning är inte alls någon lösning på problemet. Men för oss som varken uthärdar iprenmän eller könssterotyp barnreklam är det ändå tur att videon finns.

Anne Jalakas är journalist och bor i Lund.

Kommunalarbetaren nr 20 2002