Christina hamnade i ett chocktillstånd när hon fick veta att Ditte var död. Klockan var halv åtta på morgonen, hennes make Morgan hade inte hunnit gå till sitt arbete. Han lyckades få en granne att sitta hos Christina medan han rusade ner till vårdcentralen.

Morgan hoppades få hem professionell hjälp till sin fru. Det enda som gick att ordna var telefonkontakt med en psykolog som såg till att Christina fick recept på lugnande medel. Innan Morgan var hemma igen med Sobril, hade han varit på flera adresser. Receptet hade kommit på villovägar. Ingen av de vårdpersoner han mötte kände igen en människa i kris, berättar han. Ingen sträckte fram en hjälpande hand.

Och så har det forsatt.

Samma dag flög Christina, Morgan, Dittes lillasyster och pappa från Stockholm till Luleå för att se Ditte på Sunderbyns sjukhus. En sjuksköterska och en diakonissa mötte upp för att föra den sörjande familjen till deras döda barn. Under promenaden dit får diakonissan ett telefonsamtal och låter familjen vänta tills hon har pratat klart.

— Om hon hade ursäktat sig eller sagt att det var ett angeläget ärende så hade jag haft en viss acceptans. Men ingenting sådant sa hon, säger Morgan.

På Dittes skola fick de veta att Dittes självmord ”inte kom som någon överraskning”. Ditte hade gjort ett självmordsförsök ett och ett halvt år tidigare, några månader innan hon skulle fylla 18 år.

I sjukhusjournalen står: ”behöver inte meddela föräldrarna då Ditte är så nära 18 år”. Den ansvarige läkaren har inte velat kommentera ärendet.

Eftersom Ditte gick i skola långt hemifrån träffade föräldrarna henne bara på loven. Gymnasiet med djur och natur som specialitet hade Ditte själv valt. Christina och Morgan hade inte märkt att hon var deprimerad. Tvärtom, hon verkade glad sista gången hon var hemma.

I efterhand har hon förstått att dottern hade höga krav på sig själv. Hon verkar också ha grubblat över liv och död och intresserat sig för New Age och reinkarnation.

Christina klarade flygresan hem men efter ett par hållplatser på tunnelbanan bröt hon samman. Morgan tog henne till akuten på närmaste sjukhus, Södersjukhuset, men där kunde de inte hjälpa henne.

De fick en vägbeskrivning till den psykiatriska akutmottagen för att ta sig dit till fots. Christina grät och Morgan var panikslagen. När de äntligen hittade rätt fick Christina prata med en psykolog. Personalen såg också till att de fick något att äta, skjuts hem och en tid på en psykiatrisk mottagning påföljande dag.

— Det var första gången under vår färd som vi träffade på människor som valt rätt yrke och som hade den professionalism man kan förväntas möta, säger Morgan.

I ett försök till en ny start har Christina och Morgan flyttat till en annan lägenhet i samma hus i Hagsätra. Båda har börjat jobba så smått efter att ha varit sjukskrivna. Christina är fritidsledare i en parklek, Morgan arbetar i en gruppbostad för utvecklingsstörda.

Nu sitter de bland packlårar med två katter och en hund. Familjens ekonomi har fått ett hårt slag. Varken hemförsäkring eller skolförsäkring gällde för utgifterna kring Dittes begravning.

Christinas sorg blandar sig med ursinne över hur familjen har blivit behandlad av samhällets instanser. Nästan allt som kunnat gå fel har gjort det.

Det som har varit räddningen är stödet från chefer och arbetskamrater. Christinas chef har ringt flera gånger, arbetskamraterna har kommit hem till henne. Hon har också fått hjälp av en psykolog.

Familjen väntar nu på besked från Hälso- och Sjukvårdens Ansvarsnämnd om det var rätt av läkaren i Luleå att inte kontakta föräldrarna efter Dittes självmordsförsök när hon var 17 år.

Christina kan inte sluta att tänka på att hon kanske hade kunnat hjälpa sin dotter om hon bara hade fått chansen.

Christina har svårt att tro att Solnapolisen gjorde rätt som bara underrättade en av föräldrarna.

Men så ser det ut att vara. Polisen i Luleå gav Solnapolisen uppdraget att meddela föräldrarna. Båda adresserna och telefonnumren står i Luleåpolisen rapport. Pappans stod överst och det var dit patrullen med polis och krispersonal åkte.

— De borde ha kommit hem till mig också! säger Christina.

Enligt Solnapolisen är det rutin att bara underrätta en anhörig som i sin tur får underrätta övriga.

— I det här fallet dog inte flickan inom vårt område. Varför inte patrullen skickades till modern får ni fråga polisen i Luleå om. Jag tycker inte att polisen skulle hålla på med detta över huvud taget. Det borde vara en sak för själavårdande eller sociala instanser, säger Christer Åström, ansvarigt polisbefäl i Västerorts polisdistrikt.

Kommisarie Harry Nyman vid länskriminalen i Luleå beklagar att mamman inte fick krishjälp. Men han kan inte se att Solnapolisen har gjort något fel:

— Det finns ingen föreskrift i detalj för hur man ska underrätta anhöriga. Men vi skickar inte poliser till fem personer.

Man försäkrar sig om att den som underrättas per telefon har någon hos sig som stöd. I detta fall var maken hemma. Polisen kunde ha tagit luren och frågat mamman om hon behövde mer hjälp.

— Men de måste ha uppfattat det som att deras uppdrag var slutfört. Jag kan garantera att alla polismyndigheter tar väldigt allvarligt på denna uppgift. Ibland kan det bli fel. Men jag kan inte säga att detta är uppåt väggarna, säger Harry Nyman.