En lantisspecial var att åka rulltrappa och därefter tvärstanna — gärna två eller tre i bredd — samt veckla upp en stor karta att luta sig över.

Det där är historia nu, nu gör ”alla” så. Det beror inte längre på den tillfällige stockholmsbesökarens brist på stadserfarenhet och fantasi att inse att de stod i vägen för oss som var ute i mer brådskande ärenden. Påpekade man det blev kart-lantisen mycket riktigt förkrossad, precis som jag — som efter snart trettio år i Stockholm med lantis-identiteten intakt — kan känna mig, ertappad med att ha missat de kollektiva spelreglerna.

Men att skämmas idag, över sånt, är inte bara ett lantisbeteende, utan också en avvikelse från tidsandan.

Den anda som är resultatet av ta-för-dig-kulturen, hävda-sin-rätt-fundamentalismen och uppfattningen att egna livet bara är något som angår en själv.

På 80- och 90-talen förekom det så kallade kupésamhället som politisk utopi. En anarkoliberal dröm om att man bara ansvarade för den lilla världen och kunde strunta i resten, i dom utanför kupén.

Jag tänker på det där när folk går rakt på varandra, inte längre bryr sig om att använda sin storstadskompetens, den urbana smidigheten som man förr var stolt över. Inte för att man var så himla bussig, utan därför att det underlättade, för alla, att man inte ställde sig i vägen.

Det som utmärker stadsträngseln nu är det omvända, att bete sig som en höghastighetssnigel som med huset — kupén!– på ryggen bulldozrar genom stan.

På gymmet händer det regelbundet att någon annan blockerar skåpet jag ska låsa upp. Det är trångt framför deras skåp och de behöver min plats också. Visst. Problemet är att de inte är särskilt intresserade av om jag eller någon annan också får plats, inte intresserade av att dela med sig, av utrymme eller annat.

De står där med sina livsstilsprojekt, sina tatueringar och sitt högljudda, — discotinnitus och dagisvolymskador börjar sätta märkbara spår — skitsnack om namngivna personer, det behövs ju knappast mobiltelefoner för sånt.

Ibland oroar det mig, väldigt. Inte bara för att det är så lätt att koppla ihop den märkbara förvandlingen med annat, politik, ideologi och en penningberoende ta-för-sig-livsstil.

Utan också över hur det förändrat mig och andra som tror att vi är så jämförelsevis hänsynsfulla. Som om vi skulle kunna vara opåverkade av samma utveckling, som om där funnes någon anti-kupésamhälles-kupé att krypa in i och slippa ha med resten av världen att göra.

Nej, det gör det inte och kommer aldrig att göra, men det händer att jag önskar att någon ville resa en staty någonstans i tunnelbanan, till minne av Den Okände Lantisen, som på helt fel plats stannat för att läsa en karta.

MarieLouise Samuelsson är journalist, kåsör och manusförfattare. Reporter på Dagens Forskning.

Kommunalarbetaren nr 19 2002