Jag orkar inte med min sambos ”ryggsäck”
Min sambo har barn i tidigare äktenskap. Själv har jag inga. Hans före detta fru har vårdnaden om barnen, som bor hos oss varannan helg. Ett av barnen bor emellertid ett par extra nätter i veckan hos oss, eftersom det ofta saknar sin pappa.
Det barnet är 11 år och kan inte sova i egen säng. Om det inte sover hos oss sover det alltid i samma säng som sitt syskon. Det gråter mycket, får raserianfall, uppför sig nervöst och vid gemensamma måltider smaskar, spiller eller rapar det om det inte får tillräckligt med uppmärksamhet. Jag har rekommenderat besök hos Barn- och ungdomspsykiatrin, men förslaget ignorerades.
Min sambo och hans före detta skildes för ungefär ett och ett halvt år sedan, eftersom hon träffat en annan man. Hon lider av sitt ojämna humör där självmordshot och raseriutbrott är, och alltid har varit, vardag. Hon har barn sedan ytterligare ett äktenskap, men där fick pappan hela vårdnaden när hon valde att starta ny familj med min nuvarande sambo. Hon bråkar en del med sin nya man och tillkallar då min sambo för att ta barnen medan hon och den nya mannen reder ut sina problem.
Själv känner jag stark oro för barnens psykiska hälsa, oförståelse för att min sambo levt och skaffat barn med denna kvinna, dåligt samvete för att jag tycker det är jobbigt med barnen och rädsla för att jag inte orkar leva i detta kaos. Min sambo är medveten om detta och tycker att jag ska lämna honom om jag mår dåligt. Hans ryggsäck är tung att bära, men samtidigt har jag aldrig tidigare varit tillsammans med en man som jag trivs så bra med, både intellektuellt och spirituellt. Jag är ambivalent till min livssituation och letar desperat efter kreativa lösningar där alla inblandade mår så bra och harmoniskt som möjligt.
Vad ska jag göra?
Du skriver att din sambo har en tung ryggsäck att bära och just nu delar du den med honom. Du signalerar ambivalens över den situationen och din sambo gör tydligt att du ska lämna förhållandet om du mår dåligt. Jag tycker att han underförstått uttrycker att han inte kan garantera eller lova att situationen ska förändras eller bli lättare.
Du, däremot, letar desperat efter kreativa lösningar där alla ska må så bra som möjligt. Det är lovvärt och ambitiöst, men kanske inte möjligt med tanke på de svåra förhållanden du beskriver.
Vågar du överlämna till din sambo att själv ta ansvar för sina barns psykiska hälsa och fokusera mer på din och hans relation? Är det möjligt att hämta näring ur det er relation ger er båda för att bättre klara av en tuff verklighet med barnen?
Alternativet är att ni tillåter den stora tunga ryggsäcken att skymma sikten mellan er. Det vill säga att ni inte längre kan tillgodogöra er det som är positivt, till exempel att ni ger varandra mycket intellektuellt och spirituellt.
Det bästa ni kan ge barnen i deras svåra situation är en stark och trygg parrelation, som överlever tuffa utmaningar. På så sätt kan ni bli en bra förebild för barnen, som de om inte annat har nytta av i en framtid då de själva ska söka partners.
