Den 15 september går Sverige till val. Men det blir färre och färre som verkligen väljer. På 70-talet låg siffrorna ofta över 90 procent, men sist det var var val till riksdagen, 1998, hade valdeltagandet sjunkit kraftigt ner till 81 procent.

En trend som blev tydlig vid förra riksdagsvalet är dessutom att det är höginkomsttagare och välbeställda som röstar, medan allt färre låginkomsttagare och arbetarklass gör det.

— Valet i Sverige 1998 är det val som har haft störst sociala skillnader mellan arbetarklass och medelklass i valdeltagande som vi någonsin har mätt, ända tillbaka till 30-talet, konstaterar Sören Holmberg, valforskare och professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

— Det finns en uppgivenhet och en känsla av att ingen företräder just min situation. Man företräds av människor som inte vet hur det är att leva på en deltidslön. Som inte vet hur det känns att inte kunna skicka med barnen på skolutflykt för att man inte har råd, säger Ylva Thörn, Kommunals ordförande.

1998 röstade fortfarande så många som 95 procent av tjänstemännen och akademikerna, men andelen LO-anslutna som gick till valurnorna hade minskat till under 80 procent. Dessutom var valdeltagandet mindre bland arbetslösa, lågutbildade och unga människor.

— Många LO-medlemmar är besvikna på den politik som förts. Man känner att vardagen har förändrats och frågar sig om den egna rösten är värd något, säger Ylva Thörn.

Och Sören Holmberg ser en demokratisk fara med att så få arbetare röstar:

— Ju lägre valdeltagandet är, desto mer riskerar vi att det blir väldigt snett, så att valen inte blir representativa för valmanskåren. Med de sociala skillnader som finns kan man fundera på var smärtgränsen går, säger Holmberg.

Finns det en risk att den här trenden håller i sig i år?

— Ja, trenden har till och med förstärkts.

Sören Holmberg befarar också att det totala valdeltagandet i år blir lika lågt som 1998 ”eller till och med lägre”. FSI, Forskningsgruppen för samhälls- och informationsstudier, är ett oberoende institut som ofta brukar göra riktiga prognoser om valdeltagande. I år tror man på FSI att färre än 80 procent kommer att rösta. Ylva Thörn instämmer i farhågorna:

— Prognoserna om ett valdeltagande på runt 80 procent känns inte bra. Men det handlar också om vad vi gör själva, vi kan förhoppningsvis få upp valdeltagandet med mycket aktiviteter, hoppas Thörn.

Vad Sören Holmberg och andra valforskare är ense om är att det är socialdemokraterna som förlorar mest på att få går och röstar. Ylva Thörn har tidigare varnat för att ”soffliggarpartiet” är den farligaste motståndaren i valet. Efter valet 1999 gick det så långt att demokratiministern Britta Lejon föreslog obligatorisk röstning, så kallad röstplikt.

I dag finns röstplikt bara i några få länder i världen; Grekland, Belgien och Australien är några exempel. Lejons förslag stötte på kritik från många håll och just nu finns inga aktuella planer på att genomföra det.

Vilka recept finns då för att få fler folk till valurnorna?

— Alla har ett ansvar att få grannar och kompisar att utnyttja den unika möjlighet det innebär att bestämma vilket parti som ska företräda just mig. Det är en demokratisk rättighet vi har fått för att vi ska kunna vara med och påverka. I många länder får man ju inte rösta.

Professor Sören Holmbergs recept är klart:

— Gör valen enkla, intressanta och spännande. Partierna måste ha klara positioner som skiljer sig åt så att man ser skillnader, så att det betyder någonting vad man röstar på.

Vilket är då Ylva Thörns tyngsta argument för att kommunalarna ska gå och rösta den 15:e september?

— Våra medlemmar har en unik möjlighet när det är val, de flesta av oss kan rösta för vilken arbetsgivare vi vill ha. Missa inte den möjligheten, avslutar Thörn.