På Åsengårdens stora solterrass har pensionärerna sångstund i sina rullstolar. Glada skratt från skolgården intill blandar sig med sången.

Innan hon arbetade här brukade undersköterskan Maria Andersson gå förbi Åsengården på sin väg till dagis. Hon tyckte det verkade trevligt, sökte hit och fick jobb.

Maria började i september förra året, några månader efter det att ägaren, Actica Omsorg, anställt en ny verksamhetschef, Ahmed Khan, med uppgift att få ner sjukfrånvaron.

Åsengården har 29 boende, de flesta dementa, fördelade på tre avdelningar i egna lägenheter. Av 32 anställda är tre sjuksköterskor, inklusive verksamhetschefen, tio är undersköterskor och resten vårdbiträden.

När Ahmed Khan kom i januari 2001 var fyra anställda långtidssjukskrivna, dessutom var korttidsfrånvaron hög.

— Det gick inte en dag utan att någon var sjuk, säger han.

De friska fick gå in och arbeta övertid för att täcka upp för de sjuka. Ändå behövdes timvikarier.

— Nya hade svårt att komma in i jobbet. Personalen orkade inte med nya människor, det blev lägre tolerans, säger han.

På ett år har sjukfrånvaron på Åsengården halverats. Nu är bara en person långtidssjukskriven på halvtid för ett besvärligt knä. Också korttidsfrånvaron har minskat. Man använder bara hälften så många vikarietimmar och när det behövs ringer man in vikarier som känner pensionärerna.

Ahmed Khan tycker inte att han har gjort några radikala förändringar. Viktigast är att han är en synlig chef som minst en gång om dagen pratar med boende och personal.

— Vi har en bra kommunikation och respekterar varandra. Det gjorde vi inte när jag började, säger han.

Han inledde sitt chefskap med att ha enskilda samtal med alla anställda där han försäkrade sig om att de hade rätt syn på att arbeta med gamla. I den lilla boken ”På egna villkor” finns Acticas ideologi beskriven. Honnörsorden är ”ansvar, kompetens, ödmjukhet och respekt”. De stämmer bra med Ahmed Khans egen syn.

— Respekten för de gamla är viktig. Då kan jag bortse från vissa brister, annars inte. Anammar man inte det konceptet passar man inte att jobba här, säger han.

Efter samtalen slutade några anställda frivilligt, enligt Ahmed Khan. Tidigare hade bara drygt hälften av personalen vårdutbildning. Efter nyanställningar är nu alla utbildade utom två som i stället har lång erfarenhet. I de fall personalen haft bristande kunskaper har han eller någon av sjuksköterskorna gått in och handlett.

— Några visste inte hur man tvättar, till exempel, säger Ahmed Khan.

Undersköterskan Inger Sörner har arbetat på Åsengården i sex år. Hennes förklaring till att flera slutade efter chefsbytet är att alla inte orkar med förändringar i det lågstatusjobb som åldringsvård är.

— Åsengården är ett litet ställe, då blir det väldigt tätt. Problemen berodde på cheferna, de har inte orkat, de har haft svårt att stå på sig, säger Inger Sörner som har upplevt flera chefsbyten på Åsengården.

— Ahmed är bra och bryr sig om de gamla. Han är också rak och det är väldigt positivt i detta kvinnoyrke.

Efter samtal med anställda och anhöriga och efter gruppmöten har en del rutiner ändrats på Åsengården. Den viktigaste är att man nu köper in maten från ett storkök i stället för att personalen lagar lunch och middag på varje avdelning.

Matlagningen tog mycket tid i anspråk, tid som man nu lägger på aktiviteter tillsammans med pensionärerna.

Att samma personer skötte gamla och lagade mat ökade också risken för dålig hygien, anser Ahmed Khan. Alla var heller inte så bra på att laga mat. Kosten är mycket mer varierad nu. Bakar gör man fortfarande men som en aktivitet tillsammans med de boende.

Både Maria Andersson och Inger Sörner uppskattar denna förändring.

— Visst är det positivt för de gamla med lukten av mat. Men det är tufft att laga mat till så många personer, säger Inger.

En sak som är svår att komma tillrätta med på en liten arbetsplats är scheman som alla är nöjda med. Maria som har barn skulle till exempel vilja jobba måndag till fredag, något som inte har gått att lösa. Men man försöker, så långt det går, tillmötesgå önskemål. Schemat bestäms i en schemagrupp där man diskuterar vårdtyngden: när behövs mest personal?

— Att vi får vara tre på morgonen är oerhört värdefullt, säger Inger Sörner.

En sak som bidrar till trivseln är att sjuksköterskorna deltar i omvårdnadsarbetet. Så är det inte på alla ställen, säger Maria Andersson.

Varje månad har man personalmöten avdelningsvis där var och en får ha synpunkter på vad som inte fungerar och komma med förslag på förbättringar. Om någon i mellantiden kommit till Ahmed och klagat på en arbetskamrat så får båda komma till tals för att lösa konflikten.

— Det går att få ut något positivt ur konflikter. Man diskuterar problemen och kommer vidare. Min starkaste sida är att jag inte är konflikträdd, säger Ahmed.

Han förespråkar direktkommunikation, att ta itu med problemen direkt. Han påpekar brister när det är befogat men ger också beröm, säger han. Ahmeds inställning är att alla har förutsättningar för att bli bra i sin yrkesroll. Han har själv inget emot att andra påpekar hans brister:

— Då tänker jag: ”vad kan jag göra åt det?”

Alla pensionärer på Åsengården är svenskar men ungefär hälften av de anställda kommer från andra länder. Ahmed Khan har arbetat med gamla sedan 1978, från början som vårdbiträde och undersköterska. Han har varit med om att bli avvisad av gamla som aldrig tidigare har träffat en mörkhyad människa. Nu lär han sin personal hur man med tålamod och vänlighet så småningom bygger upp en relation till en avvisande pensionär.

— En del tror att de gamla är rasister. Men det är de inte, de är bara ovana vid olikhet, säger Ahmed Khan.

Lunchen är över. En äldre man med rollator går mot diskbänken med sin tallrik i handen. Rashid Qazi, vårdbiträde, vill ta tallriken men mannen gör en avvärjande gest. Han låter mannen sköta sig själv.

Rashid har jobbat på Åsengården i ett år och trivs.

— Det är en jättestor skillnad här mot andra ställen. Här har man tid att prata med pensionärerna, säger han.

På varje matbord står en vas med sommarblommor. De har verksamhetschefen själv plockat på väg till jobbet.

— De gamla blir så glada. Och när man ser andra som är glada blir man själv glad, säger Ahmed Khan. 

Läs om Åsengården på regeringens hemsida:

http://www.okadhalsa.regeringen.se, titta på ”dokumentation från konferensen i Stockholm”.