Nya forskningsrön visar att jämställdheten fått förödande konsekvenser för kvinnors välbefinnande”, skrev han i en debattartikel tidigare i somras. Varpå han förklarade de höga sjuktalen som det pris svenska kvinnor fått betala för att de valt att bryta mot traditionella könsroller genom att satsa på en yrkeskarriär.

Att kvinnor får betala, dyrt dessutom, är förstås sant. Det kostar på att vara systematiskt diskriminerad, så som vi alla blir vare sig vi förstått det eller ej. Underordning är en lömsk historia som geggar sig in i vårt mentala DNA så att vi inte ens ser den, bara känner den i våra kroppar.

Så visst. Jämställdhet har säkert ett samband med den lavinartade ökningen av antalet långtidssjukskrivningar. Men det handlar snarare om brist på, inte överskott av, jämställdhet och jämlikhet.

Märkligt nog är det en aspekt som sällan kommer upp i debatten. I stället pratas det om olust, vantrivsel och stress. Anna Hedborg, generaldirektör för Riksförsäkringsverket som på regeringens uppdrag utrett frågan, uttryckte sig nyligen så här i en intervju:

— Det har hänt något när det gäller vilka påfrestningar till kropp och själ som man ska stå ut med och ta hänsyn till på arbetsplatsen. Folk är ledsna, oroliga för att inte klara jobbet, sover dåligt och reagerar med sjukskrivning.

Hur ska man tolka detta? Som att vi förvandlats till ett folk av veklingar som blir ”ledsna” när arbetslivet löpt amok? Som ”vantrivs” när omstruktureringar förvandlat arbetsplatsen till en mardröm för människor som insett att det inte går att ”dra ned på ambitionsnivån” när det ligger en sjuk människa i sängen?

Visserligen är det sant att de flesta av oss blir ledsna över att tvingas göra ett dåligt jobb. Liksom att vi vantrivs i det anorektiska haveri som återstår efter organisationskonsulternas framfart och sover dåligt av brist på makt och inflytande.

Men det är en himmelsvid skillnad om orsakerna — och därmed skulden — förläggs till oss som individer eller till systemet.
På tio år har andelen kvinnor som varit sjukskrivna mer än en månad ökat med 77 procent. Motsvarande siffra bland männen är 41 procent. Ordet katastrof är en underdrift i sammanhanget.

Medicinen är varken enkel eller lättköpt. Det handlar om att riva upp alla de strukturer som gör att våra döttrar fortfarande leker mamma-pappa-barn med en pappa vars enda uppgift i leken är att sitta i en fåtölj och mumla.

Så här i valrörelsens elfte timme borde vi kräva löften om några steg på vägen dit. Till exempel kortare arbetstid, rättvisa löner och böter för pappor som envisas med att fortsätta vara tillfälliga besökare i barnkammaren.

Anne Jalakas är journalist och bor i Lund.
Hon arbetade tidigare på nedlagda tidningen Arbetet.

Kommunalarbetaren 14/2002