Witamy, Soo dhawaada, Tervetuloa. Handtextade skyltar med ”Välkommen” på åtta språk pryder dörren till den mångkulturella förskolan i Bergsjön i Göteborg. Jag ska få träffa sex av de tio nyblivna vinnarna till lottovinsten på tio miljoner. De arbetar som barnskötare, förskollärare respektive kokerska. En och en tar de i hand och presenterar sig. ”Förnamn räcker väl?” Eva, Marita , Annelie, Eeva och Agneta visar vägen till personalrummet för en pratstund strax före lunch. Den trygga doften av spagetti med köttfärssås omfamnar redan i hallen.

De kallar sig skämtsamt för ”miljonärsklubben”. När sonen bad Agneta om pengar nyligen, svarade hon: ”Jag är väl ingen miljonär heller!”.

— Då sa han att, det är du ju visst! Och då kunde jag ju inte neka.

Alla skrattar. Det märks att de känner varandra väl. I nio år har de jobbat tillsammans. När Siv, initiativtagare till spelandet och kokerska på kommunens kök, kommer in i rummet blir det många kramar. För fem år sedan började de spela, mest för sammanhållningens skull. Varje vecka. Nya siffror varje gång. Hade de nånsin trott att de skulle vinna så här mycket pengar?

— Det är klart vi skojade om miljonvinsten. Men då tänkte vi på en miljon att dela på — inte en var! säger Annelie med eftertryck. Från början var de fler, en del har hoppat av. Eva, som är 28 år och yngst i gänget, var på väg att göra detsamma. Hon hade skrivit på den berömda lappen ”inget mer efter den här gången”.

— Det är struket nu, skrattar hon.

Det var på en lördag. Siv satt framför text-tv och upptäckte plötsligt att alla sju siffrorna stämde. Hon kontrollerade flera gånger, både fram- och baklänges, innan hon ringde de andra. De trodde först att hon skojade. Det var för konstigt, för overkligt för att de skulle kunna tro det. Agnetas man rådde henne att ta det lugnt och sa: Räkna inte med det, vänta tills du har pengarna i handen. När måndagen kom förstod hon att det faktiskt var sant. Men oron försvann inte för det.

— Jag låg vaken hela natten och tänkte på allt negativt som skulle kunna hända, säger Agneta. Sjukdomar och elände. Usch, vad hemskt att man är en sån olyckskorp, tillägger hon efter ett tag.

Första arbetsveckan var det svårt att jobba. Eva beskriver det som ett inre kaos.

— Man var liksom utanför sin kropp, säger hon och får medhåll från de övriga.

Varför blir man plötsligt rädd när det går bra? Som om ett straff tvunget måste följa på det lyckosamma? Annelie säger att hon läst om att något hemskt ofta händer efter att man vunnit på Lotto. Eeva nickar instämmande.

— Lyckan kan ju inte vara beständig, säger Marita, och ursäktar sig plötsligt för att gå och titta till spagettin.

Känslan av overklighet är de överens om. För övrigt går uppfattningarna isär: En tänker inte röra en krona, en funderar på ett hus i Thailand, en har anlitat flyttstädning och en annan oroar sig över framtiden. Bara Eva har impulshandlat till sig själv. Ett par byxor, några prylar på Ikea. Eva säger att hon framför allt känner ett stort lugn, nu vet hon att hon har så hon klarar sig.

— Världen skulle kunna rasa, men jag står ändå kvar.

Sannolikheten för en så här stor vinst är en på tio miljoner. Chansen att de ska vinna igen är minimal. Ändå tänker de fortsätta att spela. Alla utom Siv, som kör sin sista vecka. Hon har bestämt sig för att gå i pension ett år tidigare, för nu har hon råd. Hon ska flytta hem till Hälsingland, till barn och barnbarn och ett nyrenoverat hus. Det är Siv de har att tacka för det som hänt, hon är den som hållt i trådarna. Varje vecka har hon lämnat in raden, sett till att alla betalat, peppat dem att inte sluta. Hon är nog lite hjälte nu, men hon viftar genast bort allt sånt prat.

— Man tror att pengar ska förändra allt, men så är det inte, säger hon bestämt.