Äntligen Ekman!
Äntligen kom boken som många längtat efter sedan 1999, då Kerstin Ekman utlovade en fortsättning på Vargskinnet, Guds barmhärtighet. När hon skrev deckare lärde hon sig att bygga upp spänningen. Hur ska det gå? undrar man medan man läser. Hur ska det gå sedan? frågar man när man väntar på nästa bok.
Den nya romanen heter Sista rompan. Den har blå hästar på omslaget. Det är en målning av Franz Marc. Bilden associerar till ett tema i båda romanerna – den bräckliga känslan för människovärdet.
I Tyskland bar den unge konstnären Elis nazistmärke, när det var fördelaktigt, fastän hans förebild var Franz Marc, en ”åtminstone halvjudisk” konstnär. I den nya boken finner vi Elis i Norge. Kriget går mot sitt slut och nazistiska sympatier är ett allvarligt minus. Han glider smidigt undan och ger sig av till Sverige.
I första boken säger barnmorskan Hillevi till sin samiska (!) fosterdotter Kristin, att samerna inte känner smärta på samma sätt ”som vi”.
Kristin är berättaren även i Sista rompan. Hon och hennes fostersyster Myrten, och Elis, står i centrum.
Myrten faller för en stilig officer med vinterläger i den jämtländska byn Svartvattnet. Det är väl den första litterära förförelsen där de hindersamma tjocka yllebyxorna och pjäxorna beskrivs. Och det är en erotisk historia, inte skrattretande.
Myrten är uppfostrad till en präktig flicka. Nu flyttar hon hastigt hemifrån och får betala ett högt pris för sin anständiga fasad som postfröken.
Ett återkommande tema hos Ekman är kvinnors underordning och kvinnors värde. Kvinnors liv är det centrala.
Att bevara naturen är ett annat Ekmanskt ärende. Men hos henne finns inte en pust av predikan. Hon beskriver människor, hur de lever och andas, och väcker tankar på det sättet.
Jag tror inte en skildring av naturen kan bli mer levande än i en text av Kerstin Ekman, inte ens på doftfilm. Lukterna, små och stora djur, vinden och växterna, vassa eller lena är så påtagliga att man nästan kan äta dem eller dricka.
Kerstin Ekman har prestige; 1978 valdes hon in i Svenska akademien, som en av de 18 som utser Nobelpristagare. (Men hon lämnade den senare som en protest för yttrande- och tryckfriheten). Hon har universitetsutbildning och är respekterad av kulturens etablissemang. Samtidigt är hon en av de stabilt fokkära författarna, som säljs i rejäla upplagor och lånas ut över hundratusen gånger om året från biblioteken.
Kerstin Ekman skriver redan på tredje delen i serien om Vargskinnet.
