Det kan vara svårt att leva under samma tak som en tonåring, å ena sidan trevlig och klok som du säger, men så plötsligt slarvig och glömsk och som lockar fram ens sämsta sidor som förälder. Man vill inte vara en ”bitch” som tjatar eller en mamma som jämför syskon.

Men syskon är aldrig lika, vissa barn behöver mer tjat och påminnelser. Jag tror det är viktigt att du då och då tillåter dig själv att reagera (explodera) och inte går omkring som en tryckkokare utan ventil. Kanske blir du i de stunderna mer tydlig för din son.

Tjat eller snarare gnäll, som vi kvinnor tyvärr ofta är så bra på, tror jag att övriga familjemedlemmar snabbt gör sig döva för och helt enkelt inte reagerar på.

Samtidigt tror jag att tjat som mer handlar om att påminna, som till exempel ”glömda” mjölkpaket på bordet eller viss ordning i rummet, inte är meningslöst. På så sätt får din son viktig baskunskap om vad som fordras av honom i ett socialt sammanhang. Även om du inte alltid får omedelbar utdelning på ditt ”tjat”, tror jag att kunskapen lagras i honom för att användas i framtiden, till exempel tillsammans med en flickvän.

Se för övrigt min kolumn om tjat i parrelationer i Lev Bättre: ”Att tjata är inte att ta ansvar.”