Majken Johanssons dikter var nyskapande, fräna och omedelbara. De väckte uppseende och beundran när de kom i början på 1950-talet.
Hon hade en svår barndom och blev missbrukare. Ingen hade väntat sig att hon skulle gå in i Frälsningsarmén sex år efter debuten. Det nya livet blev inte heller lätt för den ångestfyllda alkoholisten, men hon slutade aldrig skriva och dikterna hade fortsatt skärpa.
Nu har Karin Hartman, hennes vän och stöd i många år, skrivit hennes levnadsteckning, Bottenglädjen En bok om Majken Johansson (Albert Bonniers Förlag). Det är en bra bok och inte hymlande. Men dess stilla och hänsynsfulla tonfall känns litet egendomligt i berättelsen om en kvinna som så hänsynslöst lämnade ut sig själv i sina dikter.
Förlaget ger samtidigt ut Majken Johanssons samlade dikter.
