Gunlög visar ett illa åtgånget litermått som hon har sparat. Det hittade hon på gården till Hjortsjöskolan i Vaggeryd där hon arbetade tidigare.

— Så kände jag mig. Skamfilad och tillbucklad. Jag kunde inte fylla det behov som fanns. Det var inte jag som skulle vara där, säger Gunlög.

Det är eftermiddag och Gunlög har just stigit upp. Kvar på sängen ligger katten Moltas och spinner.

I ett år nu har hon haft nattvikariat på en gruppbostad för förståndshandikappade i Vaggeryd. Gunlög stortrivs. I detta jobb känns det att hon ”fyller de behov som finns”. Hon har ingen vårdutbildning, det tycker hon egentligen man ska ha. Men som speciallärare har hon 40 års erfarenhet av människor med handikapp.

— Nu känner jag mig inte stressad. Jag ställer ingen klocka utan sover tills jag vaknar, säger Gunlög.

I flera år hade hon tänkt på att byta arbete. Ändå var lärarjobbet fortfarande roligt. Men möten och förberedelser på kvällstid tröttade. Och hon fick allt svårare att klara ljudnivån i skolan.

Innan Gunlög hann komma till skott kom maken Lars Erik hem och meddelade att han hade sagt upp sig från Viebäcks folkhögskola där han utbildade fritidsledare. Också han kände hur lärarjobbet sög musten ur honom. En vän rådde honom att ändra på sitt liv.

— Jag tänkte: Mina intressen vill jag ha kvar. Då måste jag ändra på arbetet.

Båda ville egentligen till industrin, de ville ha jobb som skilde sig så mycket som möjligt från lärarjobbet.

Men Gunlög slog en signal till kommunen och fick frågan: ”Vill du prova nattjobb?” Gunlög lovade att tänka på saken.

— Sen bestämde jag mig för att pröva och det var det bästa jag har gjort, säger Gunlög.

Hon gick hem och sade till Lars-Erik att ”det finns hur mycket jobb som helst i vården” och han började också att fundera i vårdbanor.

I stället för sommarlov tog han ett semestervikariat som vårdare på Lämmeln, gruppservicelägenhet för psykiskt funktionshindrade i Skillingaryd.

När kollegorna i skolan hade upprop på hösten 2001 packade Lars-Erik och Gunlög sina ryggsäckar och drog iväg till Vietnam.

De var ute i tre veckor. När de kom hem fick Lars-Erik frågan om han ville börja som vårdare på Lämmeln. Det ville han.

Nu arbetar han 85 procent, till hälften som personlig assistent och till hälften som vårdare. Inte heller han har vårdutbildning. Men som lärare och syokonsulent han har hanterat mänskliga relationer och praktiska situationer i 30 år.

— Vid svårigheter får man luta sig mot mer erfarna kollegor, säger han.

Fyra vårdare från Lämmeln stöder elva personer dagligen. Ungefär lika många får stöd ibland. Lars-Erik visar från bilen var de människor bor som han hjälper med hygien, dagliga sysslor, läkarbesök etc.

Jag får följa med till en autistisk man som bor i närheten av Lämmeln.

Lars-Erik har tagit initiativet till att hjälpa mannen att hålla sitt skriftspråk vid liv. De skriver exempelvis inköpslistor tillsammans innan de går och handlar. Lars Erik går inte längre och grubblar i förväg över hur arbetsuppgifter ska lösas som han gjorde förr.

— Nej, jag ser till att komma hit i tid. Sen löser jag det på plats. Men jag talar för mig själv. Visst finns det människor i detta jobb som blir utbrända. Men för mig som har bytt arbetssituation känns det nytt och fräscht.

Lars-Erik är 62 år. Hans grannar i samma ålder som också är lärare har gått i tidig pension. Det var aldrig ett alternativ för Lars-Erik och inte heller för Gunlög. De kände båda att de fortfarande hade mycket att ge, fast inte i skolan.

Lars-Erik betonar att han inte ser detta som ett enklare arbete. Det är ett arbete med en annan karaktär.

— Här kan jag vara till glädje och nytta och göra ett bra arbete utan den mentala kraftinsats som lärarjobbet krävde.

Detsamma känner Gunlög. Kanske har hon haft tur som fått jobb just här. Hon vet inte hur det är på andra ställen.

Vid nio på kvällen börjar hon med att stämma av vad som hänt under dagen med den hon avlöser. Alla boende är i sina lägenheter. Gunlög ska gå in och hjälpa dem att lägga sig eller bara säga god natt.

Jag får vänta i dörren när Gunlög går in i lägenheterna och hjälper till med tandborstning och insmörjning av torra fötter. ”Jag gillar dig”, säger en kvinna. ”Jag gillar dig också”, svarar Gunlög.

Hennes ansikte lyser av glädje när hon kommer ut.

— De här människorna blir snabbt ens vänner, säger hon.

Till nyår går vikariatet ut. Gunlög vet inte om hon får vara kvar men oroar sig inte. Hon stannar gärna inom omsorgen, men kan fortfarande tänka sig industrijobb.

Ekonomiskt förlorade Joakimsons ett par tusenlappar var i månaden på att byta jobb. Men barnen är vuxna, huset betalt. Vinsten i välbefinnande uppväger förlusten i pengar.

— Vi har fått en helt annan rytm i vår parrelation, säger Lars-Erik.

När Gunlög kommer hem från jobbet vid sjutiden på morgonen har han frukosten färdig. De har lagt sina scheman så att de är lediga samtidigt.

De har mött nästan bara positiva reaktioner på sitt arbetsbyte. Någon har antytt att de är lyxlirare som tar jobben från bättre behövande.

Visst, de håller med om att de skulle klara sig om de i stället gick i pension. Men inte tar de jobb från någon annan. Tvärtom, vården skriker efter arbetskraft.

De unnar många fler att få uppleva stimulansen i att pröva på något nytt.

— Man ska inte köra tills man stupar. Vi är användbara men på ett annat sätt, säger Lars Erik.