Moderaterna struntar i den kritik som revisorerna har riktat mot ledningen för Stockholms läns landsting i flera år. Landstingsrådet Ralph Lédel hävdar att underskottet beror på det utjämningsbidrag Stockholms landsting betalar till andra landsting.

För det första måste Ralph Lédel visa respekt för de lagar som stiftas i Sveriges riksdag vare sig han tycker om det eller inte. För det andra är Ralph Lédel mycket medveten om att han far med osanningar, när han inte berättar att Stockholm får mer tillbaka via olika statsbidrag än det man ger staten. 1999 sänkte landstingsledningen skatten med 40 öre och det är en av förklaringarna till dagens underskott. Förra året hade Stockholms läns landsting ett underskott på 2,2 miljarder kronor. Idag är skulderna större än tillgångarna.

Alla med lite distans till den kalabalik som har uppstått kring landstingets budget borde inse hur mycket sådant här skadar människors tilltro till politiken. Därför blir jag upprörd när jag hör moderatledaren Bo Lundgren försvara de moderata landstingspolitikerna i Stockholm. Bo Lundgren tycks verkligen anse att genom att bryta mot lagar och dra på landstinget stora budgetunderskott så har moderaterna företrätt väljarna väl i Stockholms län. Bo Lundgren påstår dessutom att människor med låga inkomster i Stockholm har fått bättre vård under det borgerliga styret. Som sjuksköterska brukar jag då och då vikariera på Tensta vårdcentral och jag känner inte alls igen mig i Bo Lundgrens beskrivning. Vad Bo Lundgren och det borgerliga styret i Stockholm inte ser är att, samtidigt som medborgarna i de rika områdena blir friskare, så försämras hälsan för människor i Tensta, Rinkeby, Husby och andra fattiga områden. Olika villkor ger olika hälsa.

Primärvården är under stark press och i vissa områden är den på kollapsens rand. Vårdcentraler saknar personal och ideologiskt motiverade privatiseringar sker mot personalens uttalade vilja. Bristen på förlossningsplatser har för länge sedan passerat alla gränser för vad som är acceptabelt att behöva uppleva inför en förlossning.

På Tensta vårdcentral känner sig personalen ständigt otillräcklig. I tilldelningen av resurser tas inte på långa vägar hänsyn till de speciella behov som finns i området. Många av patienterna läser och talar svenska dåligt och har därför begränsade möjligheter att själva söka kunskaper om sina sjukdomar. En förälder som i sitt hemland har sett barn dö av diarré och lunginflammation blir inte lugn förrän en läkare har undersökt barnet som kräkts eller hostat. Den psykiska ohälsa som skapas av stress bidrar till större och helt andra behov av sjukvård. Vi har alla olika förutsättningar, därför måste vi fördela resurserna efter behov.

Nalin Pekgul kom till Sverige när hon var 13. I dag sitter hon i socialdemokraternas partistyrelse.

Kommunalarbetaren nr 10 2002