Badsäsongen närmar sig och nu gäller det att tvinga och forma kroppen efter de ideal kulturen erbjuder. Att dessa är djupt onaturliga — och för de flesta helt omöjliga att leva upp till — har ingenting med saken att göra.

I boken ”Skönhetsmyten” berättar den amerikanska journalisten och feministen Naomi Wolf om en gallupundersökning där kvinnor tillfrågades om vad de önskade sig mest; att bli lyckliga eller att gå ner fem kilo i vikt. Det senare alternativet blev överlägsen vinnare. Hellre smal än lycklig alltså.

Wolf, som är konspiratoriskt lagd, hävdar att startskottet för bantningsterrorn gick i samma ögonblick som västvärldens kvinnor fick rösträtt. En typ av fängelse ersattes omedelbart med ett annat. Den som ständigt är missnöjd med sin kropp och dessutom konstant hungrig har inte tillräckligt med energi för att förändra världen.

Jag är själv inte är fullt lika paranoid och har dessutom svårt att räkna ut vem själva storskurken är. Kosmetikaindustrin har naturligtvis sin del i skulden. Media likaså. Modebranschen med alla sina utmärglade modeller platsar också bland de anklagade. Men vem är hjärnan i sammansvärjningen?

Inte för att det spelar någon större roll. Även om det inte handlar om en organiserad komplott utan snarare om konsekvenserna av otyglade marknadskrafter och en kommersialisering som invaderar minsta skrymsle av våra liv blir resultatet detsamma. Vår personliga frihet krymper.

Också bland män växer utseendefixeringen, blixtsnabbt dessutom. Och alla, kvinnor som män, ägnar oändliga mängder tid — och en hel del pengar — åt att skulptera sina kroppar på gymmet.

Nej, jag menar inte att hälsa är fel. Men jag blir kräkfärdig över denna terror, detta slaveri. Över att ingen kommer undan. Att aldrig så mycket medvetenhet inte tycks hjälpa. Varken för att rädda oss själva eller barnen.

De flesta av oss klarar helt enkelt inte att slafsa runt i mjukiskläder, med ofönat hår, utan minsta lilla mascara på fransarna och med tio kilos övervikt. Inte med bibehållen självkänsla.

Ja, det är bitter erfarenhet som talar. Själv har jag inte inlett årets baddräktskampanj än, men jag kan garantera att jag står i startgroparna.

Jag borde veta bättre. Jag borde kunna stå emot. Men så listig, falsk och stark är skönhetsmyten att den nästlar sig in i vårt innersta och viskar de försåtliga orden ”du duger inte” tills vi tror att de är sanna.

Aldrig har behovet av uppror varit så stort som i dag när det är så tydligt att vi behöver våra krafter till så mycket annat.

Aldrig har revolten känts så avlägsen.

Det är beklämmande.

Anne Jalakas är journalist och bor i Lund.
Hon var tidigare journalist på Arbetet. Brist på jämställdhet får henne att gå i taket.

Kommunalarbetaren nr 8 2002