Med blick för det extrema
Kim Anderzon är kvinnan av folket som blev skådespelerska. Sina erfarenheter använder hon i rollerna. Och det handlar alltid om politik, på något sätt, säger hon.
-- All nödvändig konst är socialistisk.
Kim Anderzon tar hastigt ur några nålar som hållit håret på plats under peruken. Hon torkar av det mesta av läppstiftet.Klar!
Nu vill hon bara hem. Hon har sovit borta två nätter och varit i farten i tolv timmar i dag.
Kvällens föreställning av Ettore Scolas pjäs ”En alldeles särskild dag” var den första av två här i Eskilstuna. Utanför teatern i snömodden står en liten beundrarskara och väntar. ”Jag såg dig på Pistolteatern på 1970-talet”, säger en kvinna. Kim trycker hennes hand och växlar några ord.
— Egentligen borde man sitta ner och prata en stund, säger hon.
Teatern var nästan fullsatt denna kväll och publiken entusiastisk. Men det var en kvinna som skrattade hela tiden, det störde Kim. Visst finns det mycket humor i pjäsen. Men detta är en i grunden allvarlig berättelse om kärlek, förtryck och självinsikt.
Kim spelar sexbarnsmamman Antoinetta som upplever en kort och oväntad gemenskap med grannen Gabriele spelad av Tomas Bolme. Denna särskilda dag i Rom i mitten på 1930-talet ska Hitler och Mussolini mötas. Antoinetta har rustat sin familj för paraden, själv ska hon vara hemma och städa.
Gabriele öppnar Antoinettas ögon för det förtryck båda är utsatta för, han som homosexuell och hon som dörrmatta åt sin man. Portvaktsfrun håller ögonen på dem. Gabriele hotas av deportation, att umgås med honom är farligt för Antoinetta.
— Dels handlar pjäsen om väsentliga saker dels är det en härlig kärlekshistoria. Att den är insatt i en extrem situation får man på köpet, hade det varit en vanlig man hade det inte varit samma dramatik, säger Kim Anderzon när hon kommit tillrätta i turnébussen.
Kim Anderzon fick sin främsta teaterfostran under 18 år i Pistolteatern i Stockholm. Där utvecklade hon sin direkta, uttrycksfulla spelstil i pjäser av bland annat Dario Fo, sedermera nobelpristagare.
Nationalencyklopedin beskriver den så här: ”…Kim Anderzons skådespelarkonst anknyter till en kroppsspråklig gycklartradition och präglas av såväl burlesk folklighet som realism.”
— Jag är ju en kvinna av folket. Min mamma var skolstäderska i 33 år och min pappa jobbade på Asea på verkstadsgolvet, så jag är verkligen riktig arbetarklass. Och det är väl förutsättningen för att bli folklig kanske, vad vet jag…
I en ”Alldeles särskild dag” visar Kim med kroppen vad Antoinetta känner: drar förskräckt ihop morgonrocken och rättar till håret när hon ser i titthålet att det är Gabriele som står utanför dörren.
Ibland tar hon till större gester, ger sig ut i publiken och letar efter Antoinettas förrymda fågel.
Det ringer på Kims mobil, det är pjäsens regissör Judith Hollander som vill veta hur det har gått i kväll.
Tomas Bolme har en mer återhållsam spelstil. Det har tagit tid att få fram den rätta känslan mellan dem i pjäsen, berättar Kim efter samtalet.
— Det kan vara svårt när man kommer från olika sammanhang. Vi ska ju ha väldigt mycket kontakt och attraktion och elektricitet och det kan ju vara svårt att klämma fram…men nu funkar det tycker jag.
När det gäller film delar Bra Böckers nöjeslexikon in Kim Anderzons liv i före och efter Sällskapsresan.
I två och ett halvt år var hon med i teveserien ”Rederiet”. Det är jättekul med film och teve, säger hon, men teatern är moderlivet för henne.
Vid sidan av turnén med ”En alldeles särskild dag” spelar hon mellan varven ”Vivagina” på Mosebacke i Stockholm och ”Det fullkomligt flexibla fruntimret” lite varstans i landet.
— Jag söker mig till roller som beskriver den lilla människan i sitt sammanhang och samhälle. Det är ju alltid politik med på det sättet att man försöker analysera varför det händer saker med oss och varför vi blir utsatta, säger hon.
Kim Anderzon vill beröra, träffa hjärtat och få människor att tänka. All nödvändig konst är socialistisk, hävdar hon.
Veckan innan har hon spelat ”Det fullkomligt flexibla fruntimret” av Barbro Smeds på ett fackligt möte i Göteborg. Ett visst utrymme finns i pjäsen för improvisation.
När hon ska spela den på en ny ort brukar hon läsa in sig på den staden för att få med aktuell kommunpolitik. Det är missförhållanden hon är intresserad av. Inte av att stryka medhårs.
— Konst är att skildra det som är extremt, säger hon.
I ”Det fullkomligt flexibla fruntimret” använder hon sig av egna erfarenheter av kvinnlig flexibilitet. Som när hon gav bröstet åt barnbarnet Olivia när hennes mor inte fått sova på flera nätter.
— Jag ammade ju inte regelrätt. Jag låg några nätter hos Olivia och gav henne tröst, säger Kim.
Men amningen slogs upp stort i en intervju i Dagens Nyheter då det var aktuellt. Dottern Tintin var inte alltför glad men Kim ville berätta att det faktiskt går att få igång mjölken även om man inte har fött barn. Sida hade ett projekt i Afrika där man lärde anförvanter till mödrar som dött att ta över amningen av deras barn.
— Det där är ju oerhört tabu. Brösten är dels erotiska dels är de ju till för att amma. Men jag ville få igång debatten, att man kan göra det. Vad gör alla dessa ensamstående mödrar som är så trötta att de nästan inte kan stå på benen när de behöver avlastning och det inte finns någon pappa? Då fanns jag där. Jag ammade min son som nu är 25 år i nästan tre år för jag visste att det var så viktigt.
”Vivagina” handlar om något ännu mer tabubelagt.
Det är slutsålt och mer därtill på Mosebacke i Stockholm när hon spelar Vivagina kvällen efter sista föreställningen i Eskilstuna. Extrastolar sätts fram. Publiken består mest av medelålders kvinnor. ”Vaginamonologues” bygger på intervjuer av amerikanskan Eve Ensler med hundratals kvinnor om det pinsamma ordet ”vagina”. Judith Hollander har regisserat också denna föreställning. Henne har Kim samarbetat med i 33 år.
Kim väver in improvisationer där hon utmanar publiken: ”Varifrån är du? Vad har ni för ord för vagina där? Muttan, kussimurran? På Lidingö säger man sliiidan.”
Kim tar direktkontakt med åskådarna som kastas mellan skratt och blodigt allvar. I en monolog är hon och publiken deltagare i ett seminarium där man ska lära sig tycka om sin vagina framför en spegel på liggunderlag. I ”Min vagina är min by” förvandlas hon blixtsnabbt till bosnisk, våldtagen kvinna.
Hittills har 140.000 av biljettintäkterna gått till ”Kvinna till Kvinna” för återuppbyggnad för kvinnor och barn i forna Jugoslavien.
Kims son Andrej tonar ner ljuset när komik byts till allvar. Han är anställd av sin mor. Kim Anderzon producerar själv sina föreställningar i eget produktionsbolag.
Efteråt sitter publiken kvar med sitt kaffe eller vin. Kim sätter sig en stund vid ett bord. En kvinna hade väntat sig att det skulle handla mer om kärlek, berättar hon.
— Då får hon se en annan pjäs.
Nu är hon rejält trött efter att ha haft föreställningar flera kvällar i rad. Svenska Dagbladets recensent ger henne lovord i dagens tidning för ”En alldeles särskild dag”. Det gör henne väldigt glad.
Hon gläder sig åt att människor fortsätter att komma och se hennes pjäser. Arbetslösheten för kvinnliga skådespelare i hennes ålder är 80 procent, berättar hon. Själv har hon aldrig varit arbetslös. Men i så fall skulle hon göra något annat i stället för att stämpla, hoppa in på sjukhus eller vad som helst.
— Men det är ju min uppfostran.
På somrarna är hon lite orolig ibland: ”tänk om ingen vill komma och titta i höst”.
Varför blir man skådespelare?
— Kanske för att man vill berätta någonting. Det är väldigt farligt att utsätta sig för att stå på scenen men samtidigt väldigt bekräftande. Det är respons, bekräftelse. Det är den allvarsamma leken. Att fortsätta och leka som när man var barn, fast med ansvar, svarar Kim Anderzon.