Hushållen får mer pengar, inflationen sjunker, sysselsättningen ökar under andra halvåret i år och ännu mer under 2003 och 2004. Regeringens mål om att 80 procent av befolkningen i åldern 20-64 år ska vara i arbete nås.

Detta är de optimistiska tongångarna i LO-ekonomernas senaste prognos. Men den innehåller ett förbehåll som är kopplat till hur vi mår. Uppgången bygger nämligen på att det finns tillräckligt många som kan jobba: ”Arbetskraftsutbudet är avgörande för den utveckling framöver som vi skisserar.” Och här finns anledning till oro, nämligen de snabbt ökande sjukskrivningstalen.

LO-ekonomerna visar att bland kvinnor, undantaget de yngsta, har sysselsättningsökningen sedan 1997 helt ätits upp av större frånvaro från arbetet! Även för män har en stor del av sysselsättningsökningen försvunnit i ökad frånvaro. Antalet som varit borta mer än ett år på jobbet har ökat från 45.000 personer till 120.000.

Notan för sjukförsäkringen stiger med en miljon kronor i timmen. Sjukskrivningarna ökar med 20 procent per år. (SVD 2002-03-25) Allt fler yngre blir sjukskrivna för depression, utbrändhet och reaktion på svår stress. I gruppen över 45 år dominerar fortfarande belastningsskadorna. Att det ofta handlar om Kommunals medlemmar visar den färska förbundsrapporten I Stressens spår.

Allt fler riskerar att bli långtidssjuka. Och inom vård, skola och utbildning, där arbetskraftsbehoven är störst har ökningen varit snabbast.

Samtidigt vet man att långa sjukskrivningar inte gör folk friskare, tvärtom. Många kommer aldrig tillbaka till arbete. Att förlänga arbetsgivarnas sjuklöneperiod till två månader, som utredaren Jan Rydh vill, tror varken Kommunal eller LO-ekonomerna på. Dels kan det hindra människor med frånvaro att få nya arbeten. Dels har tidigare förlängningar inte lett till någon förbättring av arbetsmiljön.

I stället måste arbetsgivaren få andra drivkrafter att få tillbaks de sjukskrivna. I dag är det mer lönsamt att låta skattebetalarna stå för notan än att satsa på rehabilitering. I radions morgoneko den 21 mars berättade Carina Tuvesson, undersköterska i Älmhult, om ett arbetspass då hon ensam hade ansvaret för tio gamla, varav tre med psykiska besvär. Kommunal har slagit larm men arbetsgivaren har slagit dövörat till. I stället för att lyssna och agera fortsätter de ansvariga att stoppa huvudet i sanden. Undra på att det ser ut som det gör!

I sjukvården måste läkarna satsa mer på aktivitet än passivitet och samarbeta mer med arbetsgivarna så att långa sjukskrivningar undviks. Det behövs en mer enhetlig tillämpning av reglerna i sjukförsäkringen.

Och sammantaget måste en aktiv arbetsmarknadspolitik kombineras med en aktiv hälsopolitik, annars går vi knappast mot ljusare tider.