Hur hinner karln? frågar vi oss imponerat, där vi sitter och hör Owe Wikström tala på trivsam västerbottensdialekt om vådan av att ha så hög fart genom livet att inga intryck hinner djupna. Vem hinner njuta när vi alltid ska vara effektiva? När strosade vi senast ensamma genom en stilla park? Vad har hänt med värden som eftertänksamhet och det djupa allvaret?

Sådana frågor ställer han i boken Långsamhetens lov (Natur och Kultur), vars succéartade mottagande visar på en stor längtan efter något annat. Vi skulle vilja ha tid men ser samtidigt till att aldrig få det. Det är den moderna människans paradox, konstaterar Owe Wikström. Alltför sent upptäcker vi att det är nu vi måste unna oss att leva. Siktandet på framtiden rycker bort det närvarande, konstaterade redan filosofen Seneka år 50.

Ska man få dåligt samvete för det nu också, suckar väninnan med barn, hus, jobb och föreningsarbete i sin ryggsäck.

Owe Wikström har inga lösningar. Uppmärksamhet och resan inåt måste erövras. I stället för den starka upplevelsen måste vi uppmuntra den mjuka, den stilla reflektionen.

— Bara om man står ut med sig själv kan man lyssna till andra, säger Owe Wikström och tittar på sin klocka. Hans talartid är slut. Vi i publiken skyndar oss tillbaks till jobbet.

Fotnot: Vi lottar ut fem exemplar av Långsamhetens lov. Skicka ett vykort om hur du njuter av livet till: Chefredaktören, Kommunalarbetaren,
Box 196 11, 104 32 Stockholm.