Det är intressant att läsa en berättelse ur ett strikt privat och vardagligt perspektiv om hur nazismen växte fram — skriven utan facit i handen, innan andra världskriget bröt ut.
Sebastian Haffner och hans judiska hustru flydde 1938 till London från Berlin, där kolleger och bekanta avskedades eller bara försvann och där röda plakat med listor över avrättade klistrades upp bredvid biografaffischerna. Året efter började han skriva om sin barndom och ungdom i ”En tysk mans historia” (Norstedts).
