Sextio vårdare ville gå 5-poängskursen på Örebro universitet, bara trettio kom in.

— Vi måste få chans till fortbildning och gruppen måste få högre lön. Det här är ett bra sätt att få stimulans och utveckla kvaliteten i jobbet, säger Annika Wahlström, en av de 30.

Det är en torsdagseftermiddag i januari och tolv vårdare träffas på sin näst sista lektion. De sitter med sin lärare Reidun Carlsson i rum 121 i ett av husen på universitetsområdet i Örebro. Uppgiften är att diskutera frågor om bemötande, kommunikation och välbefinnande. De har för fjorton dagar sedan varit på föreläsning och sen dess läst litteratur och läroböcker. Och framför allt har de en massa erfarenhet med sig, de kan ge exempel och matcha teorierna med verkligheten.

Så här låter samtalet runt jobbets vardag i en av grupperna:

— Det blir missförstånd om jag säger ”skulle du vilja hämta mjölken” till Kalle. Han fastnar i det första, och hör inte mjölken. Man får tala som i lumpen, ge order, det är inte kul.

— Kan man ge order på ett vänligt, mjukt sätt?

— Det som är viktigt får vara avskalat, det andra kan man brodera ut lite.

— Man måste känna sina boende. Ulla som är ganska jobbig ser ut som om hon inte hör, inte tar in det som sägs. Min kollega Johan pustade lite och sa ”bra att Ulla följer med, det är skönt att bli av med henne en stund” när jag skulle ta med mej henne ut. En timme senare, när vi skulle åka hem, sa Ulla ”Johan ville bli av med mej”. Hon hade hört och förstått.

En annan av grupperna har diskuterat hur svårt det är att veta vad som är rätt och fel när det gäller sexualiteten.

— Hur gör man med en av de boende som har en massa karlar hos sig om natten? frågar en i gruppen.

— Hon mår inte bra av det, men säger ändå inte ifrån. Vi har talat med henne och med hennes föräldrar, och med en del av hennes partner.

— Hon är vuxen och det är hennes lägenhet. Hon knyter kontakter på stan och blir smickrad över intresset. Men är det hennes vilja att ha det så här, eller blir hon utnyttjad?

Vid kaffet glider diskussionen in på mer fackliga frågor. De flesta är med i Kommunal, men några är med i SKTF. De har olika titlar, en del är arbetsledare, andra vårdare, eller har andra titlar. De som arbetar med autistiska ungdomar och vuxna kallas numer habiliteringsassistenter.

— Vi kallas arbetshandledare, säger Lena Persson från Karlskoga. Hon har jobbat 35 år i omsorgen.

Annika Wahlström är arbetsledare på ett boende med 13 anställda. Utbildning, också grundutbildning, är en högaktuell fråga:

— Av de 13 i mitt boende har åtta utbildning, berättar Annika. Och nu finns inte längre gymnasieutbildningen, inriktningen mot omsorgen som fanns förut. Idealet vore om de som kommer in och jobbar och visar sig passa för jobbet kunde erbjudas utbildning med lön. Då skulle vi få personal. Idag är det svårt att få vikarier. Och är du inte utbildad får du 12.100 kr i månaden här i Örebro. Det finns folk med annan yrkesbakgrund som har varit intresserade men som tackat nej, de får mer i a-kassa än att jobba med den lönen.

Kursen är snart slut, och deltagarna kommer att få intyg på sina fem högskolepoäng. Men nu är tanken att anställda inom omsorgen liksom personliga assistenter och elevassistenter ska få lättare att hitta de lämpliga kurser som finns inom den reguljära utbildningen på universitetet. En speciell broschyr som gjorts tillsammans med Kommunal är nu klar.

— Vi har 600 kurser på universitetet och nu vill vi lyfta fram dem som passar Kommunals yrkesgrupper inom omsorgen, och på sikt hoppas vi att många också ska gå att läsa på distans, säger Ingrid Gustavsson som är samordnare på universitetet. Men vi fortsätter också med uppdragsutbildningar som den här 5-poängskursen som arbetsgivare kan beställa för sin personal.