Tjugo kvinnor sitter runt tre bord i kyrkans församlingsgård i Boden. Maria, Jesu moder blickar milt ner från en tavla. I denna stämningsfulla oas hörs plötsligt kokerskan Anneli Bergqvists bestämda röst: här ska minsann inget privatiseras.

Vårdbiträdet Doris Nilsson vid samma bord säger att hon har sin uppfattning klar och den ändrar hon inte på. Inget privat här inte.

Att de sitter här och diskuterar beror på att Kommunal vid kongressen förra året fick bakläxa på rapporten ”Solidariet och valfrihet i välfärden”. Rapporten slog bland annat fast att valfrihet är bra för välfärden och att privata företag måste tillåtas att gå med vinst. Nu ska medlemmarna säga sin mening och Kommunal hoppas att nå mer än 30 000 medlemmar.

Anneli Bergqvist för, i egenskap av bordsvärd, befäl vid ett annat bord, där hon sitter med sex andra kvinnor. Framför sig har Anneli en orange låda som hon öppnar medan de övriga nyfiket ser på. Lådan innehåller en påse geléhallon, ett antal stjärnor, häften, klisterlappar, kort och arbetsblad.

Så uppstår det en livlig diskussion om livet på jobbet, nuläget, att vara brukare och om framtiden. Alla klistrar lappar och prioriterar. Det är frågor som engagerar.

Nu ska de rangordna vad de värdesätter om de vore brukare. Pålitlighet, närhet och fint bemötande.

De är nära på att placera ett kort om ägarförhållanden under rubriken ”inte avgörande”. Men — när de tänkt efter — ändrar de sig och lägger i stället kortet under rubriken mycket viktigt.

— Jag skulle som anhörig vara oroligare för min mamma om det inte var kommunen som sköter henne, då skulle jag vakta noga så att hon inte får liggsår, säger Anneli.

Det finns ytterligare två grupper och dessa har placerat korten på ”inte avgörande”.

Vid bordet intill är det litet mer åsiktsskillnader. Rehabiliteringsassistent Eva Persson tycker att man inte kategoriskt ska säga nej till allt. Några privata alternativ kan man väl ha, säger hon och måttar en centimeter mellan tummen och pekfingret. Detta förutsätter då att det är full insyn i de privata företagen.

— Viktigast är bra service och kvalitet och att personalen har en bra arbetsmiljö. Så är det till slut dags att fylla i den enkät, som ska ligga till grund för hur rapporten ska omarbetas. Det blir mycket tyst och allvarsamt i rummet. I enkäten ska de till exempel ta ställning till:

• Om huvuddelen av välfärdstjänsterna ska utföras i offentlig regi.

• Om rätt utformad konkurrens kan ge mer för skattepengarna.

• Om privata företag som utför välfärdstjänster måste få gå med vinst.

Frågorna knyter an till formuleringar i rapporten som lades fram på kongressen.

Efteråt tycker flera att hela rådslaget är överraskande pedagogiskt, att det har varit kul att delta. De trodde att de bara skulle sitta och lyssna. Anneli säger att man får tänka sig för mer än en gång annars kan man fylla i svaren på frågorna felaktigt.

Mangrann kan man knappast kalla uppslutningen vid rådslaget för de medlemmar som jobbar i det privata företaget ISS i Stockholm.

ISS-sektionens rådslag är ett antiklimax. Av cirka 1 500 medlemmar hade bara en tid att komma. Och hon vågar inte figurera i tidningen av rädsla för vad chefen ska säga.

ISS, Integrated Service Solutions, är ett av världens största företag på städning men bedriver numer också bland annat äldreomsorg på entreprenad.

Handledaren Birgitta Henriksson förstod att det skulle bli få på rådslaget, bara sex hade anmält sig. Men att det skulle bli så här lite folk trodde hon inte.

Inbjudan har gått ut till alla arbetsplatsombud, ett 40-tal totalt. Och det brukar vara stor uppslutning på mötena.

15-20 brukar åtminstone komma, berättar Solveig Ljung från sektionen som också är på plats.

— Men det är så många möten och så hårt på jobbet för många. Så man orkar inte ytterligare en grej, säger hon.

Dessutom är den geografiska spridningen väldigt stor. Medlemmarna finns i princip i hela Storstockholm.

Klockan börjar närma sig fem på eftermiddagen. För en halvtimme sen skulle det ha börjat. Birgitta Henriksson och Solveig Ljung tittar forskande på varandra. De gör ett försök att få till ett minirådslag tillsammans med den enda som kommit utifrån. Det är en kvinna som städar på ett sjukhus i Stockholm. Men hon vill inte. Hon vill bara lyssna, säger hon. Hon är rädd för att komma med i tidningen med namn och bild. Hon är rädd för vad chefen ska säga.

— Om det kommer någon reporter till jobbet låtsas vi att vi inte förstår, berättar hon.

Är det här ett stort problem att de anställda inte vågar säga vad de tycker och tänker?

— Det är det på städsidan. På vårdsidan är vi lite tuffare, säger Solveig Ljung.

Istället blir det småprat om skillnaderna mellan att vara offentliganställd och privatanställd. Både Solveig och Birgitta har erfarenhet av båda driftsformerna.

Till stor del avgörs arbetssituationen av vilken chef man har, konstaterar båda. Det har nog större betydelse än om lönen betalas av kommunen eller av ett företag, enas de om.
Annars är inte arbetsplatsombuden inom ISS mer positiva till privata lösningar än offentliganställda, tror Solveig Ljung.

— Om vi skulle samla alla arbetsplatsombud inom ISS skulle den övervägande bilden bli att det är tufft att jobba privat. Både fackligt och på själva jobbet, säger hon.

Birgitta Henriksson tycker själv att huvuddelen av välfärden ska drivas i offentlig regi.

— Det blir alldeles för lätt med privat verksamhet för politikerna att smita från sitt ansvar.

Vilka är fördelarna med att ha en privat arbetsgivare?

Det skulle vara på mindre orter, säger Solveig Ljung. Där, om cheferna är bra, har säkert personal som visar framfötterna lättare att bli sedda än på en kommunal arbetsplats, säger hon.

— Om man visar lite jäklar anamma så är ISS bra på att ta vara på det.

Birgitta Henriksson har en kritisk invändning mot rådslagsmaterialet. För lite tid ägnas åt själva kärnfrågan, tycker hon.

— Man missar lite diskussionen om de långsiktiga följderna av privatiseringar.

Liknande synpunkter hörs bland deltagarna på rådslaget vid Västerviks sjukhus.

— Den frågan ligger lite under ytan, säger Jörgen Helgersson.

— Egentligen är den inte särskilt belyst i det här materialet, tycker May Zettergren.

De tre timmarna som har avsatts för själva rådslaget går fort. Det har skrattats och munhuggits en hel del. Elva undersköterskor och en vice sektionsordförande har roligt tillsammans den här kvällen.

Två av dem stannar kvar en stund efteråt.

Och det är då när geléhallonen är uppätna och rådslagsarken har vikts ihop som den egentliga diskussionen börjar.

— Ägandeförhållandet är väl oviktigt, säger Jörgen Helgersson.

— Där har du en dubbelmoral, kontrar May Zettergren.

Hon är emot privat vård och är kritisk till Kommunals välfärdsrapport.

— Är det bra som det är i dag då? Är vården bra? Är äldreomsorgen så bra? säger Jörgen Helgersson.

Visst har jag dubbelmoral, förklarar han frankt. Han tror att konkurrens kan höja effektiviteten men är samtidigt rädd för att det aldrig går att ta tillbaka driften från marknaden om man en gång sålt ut välfärden.

— Jag vill både ha kakan och äta den. Frågan är så komplex att det inte går att se det svart eller vitt.

May Zettergrenär nog inte fullt så arg som hon verkar. Men hon lägger krut i sin argumentation.

— Ju mer sjukvård som läggs ut privat och ju mer privat vård medborgarna kan få desto mindre vill de betala i skatt. Till slut vill de inte betala skatt. Då blir det rena moderatsamhället, dundrar hon.

Handledaren Anders Johansson ser anledning till självkritik för Kommunal. För lite tid ägnas åt att låta medlemmarna vara aktiva, säger han. Därmed kan enskilda inbjudningar som denna verka skrämmande. Dessutom är tre timmar en lång tid.

— Det är inte lätt att engagera medlemmar i sådana här aktiviteter som de inte är speciellt vana vid, säger han.

Materialet var väldigt roligt att jobba med, sammanfattar Jörgen Helgersson.

Och både han och May Zettergren tänker fortsätta diskussionen på sina arbetsplatser. 

Ann-Christin Sjölander Holland

Mats Gustafsson