Det är full fart på äldreboendet Torsbacke i Sollentuna. Gunhild Persson visar runt på sin arbetsplats, trevåningshus med ett sjuttiotal lägenheter. Boende och personal möts i korridorerna och pratar med varann. Det är en lugn och fin stämning.

Torsbacke är Gunhilds arbetsplats sedan 12 år tillbaka. Innan dess arbetade hon på ett annat äldreboende, också det i Sollentuna, som den infödda och trogna ortsbo hon är.

Gunhild är nog en ganska typisk kommunalare i sin generation, tror hon. Hon var hemma med de tre barnen i 10-12 år, innan dess jobbade hon i släktens byggfirma. När barnen blev större ville hon få ett arbete.

— Jag sökte jobb som vårdbiträde fast jag inte hade någon utbildning för det. De tyckte att jag passade och så fick jag jobbet.

Först arbetade hon halvtid, nu har hon gått upp till 75 procent. Det är den tjänstgöringsgrad hon vill ha.

Hon fyller 65 nästa år.

— Jag känner mig inte gammal. Jag har tänkt att det ordnar sig. Jag inser att pensionen inte blir så lysande men jag klarar mig nog. Jag har inte skaffat någon pensionsförsäkring, det kostar för mycket. Jag har sparat i en allemansfond och har inga ekonomiska problem. Jag är gift och vi har det bra.

Maken är sjukpensionär efter en hjärtinfarkt. De tre barnen är vuxna, en son bor kvar hemma, de andra två bor också i Sollentuna och Gunhild har två barnbarn. Hon jobbar mycket kvällar för att hon trivs bäst med det. Hon gruvar sig inte för att bli sysslolös efter pensioneringen.

När hon var ung reste hon en del. Men hennes man tycker inte om att resa bort så det har bara blivit Mallorca några gånger och så besök hos systern i Borlänge.

— Jag har fullt upp hemma. Vi har en villa med stor tomt och ett sommarställe i Öregrund. Min man har byggt allt själv. Jag lagar mat och städar och pysslar och umgås med släkten.

När den dagen kommer ska hon nog hitta på något, säger hon. Man kan alltid gå och hälsa på gamla pensionärer som behöver sällskap. Hon får nog rycka in och vikariera på sitt gamla jobb efter pensioneringen också, tror hon. Hon har en kompis på 68 år som fortfarande rings in till Torsbacke då och då.

— Arbetsgivaren vill nog ha mig också kvar som vikarie vid behov. Jag är inte sjuk, har bara lite högt blodtryck. En gång gick jag in i väggen och var sjukskriven en månad. Sedan tog jag semester en månad men jag ville hit igen efter det. Jag älskar att arbeta med gamla människor och jag känner att de tycker om mig också. Jag har bra kompisar här, både unga och äldre och många invandrarkvinnor. Jag är mycket för att träffa människor. Jag kommer nog inte att kunna vara hemma hela tiden.

Hon knackar på hos en av de boende på Torsbacke, Hanna Ershammar, 92 år. Den ljusa lilla tvåan är prydlig, med vackra gamla möbler och släktfoton. Hanna är änka, hennes man var präst och de var missionärer i Kina och Japan under många år. Hon och Gunhild sätter sig i soffan och pratar glatt.

Än har Gunhild inte skaffat någon information om vad som händer ekonomiskt vid pensioneringen. Det enda papper hon fått är från den pensionsfond hon valt för att placera en del av pensionsinbetalningarna.

— Det blir inte mycket men man får rätta mun efter matsäcken.

Fackets hemförsäkring är den enda hon har och den upphör när hon pensioneras. Det blir en av de saker hon får lov att ta itu med snart. Någon vidare kontakt med Kommunals sektion har hon inte haft. Men hon ska gå dit och prata med dem när hon närmar sig pensionsdagen, säger hon.

— Men det är ingen idé att oroa sig i förväg.