Anpassat arbete kan få fler att stanna till 65
Arbetsgivare i vård och utbildning har större respekt för kompetensen hos personal över 55 år än arbetsgivare inom industri och handel. Den privata sektorn har också minst intresse av att anställa personer över 50 år.
Inom utbildning och hälso- och sjukvård anses yrkeserfarenhet vara av stor betydelse. Det är också vårdfolk och lärare som har störst chans att få nytt jobb efter 50.
Det visar en analys som Riksförsäkringsverket (RFV) har gjort om attityderna hos arbetsgivare i olika branscher till äldre yrkesverksamma.
73 procent av de privata arbetsgivarna anställde sällan eller aldrig personer över 50. I offentlig sektor var motsvarande siffra cirka 50 procent.
På arbetsplatser där de flesta var unga var arbetsgivarnas attityd till äldre mer positiv. Det var också där man satsade mest på äldres kompetens.
RFV har även frågat ett antal individer om deras skäl att lämna arbetslivet i förtid och jämfört svaren med vad arbetsgivarna tror.
Det visade sig att 48 procent av arbetsgivarna trodde att tungt arbete var ett vägande skäl för tidig pensionering medan bara 17 procent av individerna tyckte att deras arbete var mycket tungt.
Drygt hälften av arbetsgivarna anser att hälsoskäl är en viktig orsak till tidig avgång. Det anser också 84 procent av individerna själva.
Men bara mellan 30 och 38 procent av de tillfrågade arbetsgivarna satsar extra på friskvård, företagshälsovård och rehabilitering för anställda över 55 år.
Inte heller när det gäller att erbjuda kortare arbetstid eller flextid för äldre är arbetsgivarna särskilt duktiga. Bäst är hälso- och sjukvården där 43 procent anger att de erbjuder anställda över 55 att gå ner i arbetstid. I byggbranschen är motsvarande siffra 17 procent.
För att få äldre arbetskraft att stanna till 65 anser RFV att arbetsgivarna måste satsa mer på utbildning och friskvård, gärna under arbetstid. Arbetsgivarna bör också anpassa arbetsmiljön efter individens specifika behov och den som behöver ska erbjudas flextid eller deltid.
Källa: Riksförsäkringsverket analyserar 2001:9