Aldrig tidigare har så många människor varit sjukskrivna i mer än 30 dagar. Ungefär en tredjedel av dem har psykiatriska diagnoser där bland annat utbrändhet ingår.

Ulla-Britt Eriksson och en forskargrupp vid Karlstads universitet fick uppdraget av Försäkringskassan i Värmland att titta på tänkbara orsaker till utbrändhet.

De intervjuade 27 kvinnor och sex män mellan 26 och 62 år med sammanlagt 17 olika yrken. Alla hade varit sjukskrivna i minst 29 dagar för utbrändhet eller annan stressrelaterad diagnos. De flesta arbetade inom den offentliga sektorn.

Forskarna hittade ett antal kritiska händelser i de 33 långtidssjukskrivnas bandade berättelser.

• Det första steget är förändringar på arbetsplatsen där de inte känner sig delaktiga, till exempel en omorganisation eller nedskärningar.

• Förändringarna leder till hotade sociala band och konflikter med arbetskamrater och överordnade.

Där man, till exempel, tidigare arbetat med människor med samma kompetens ska man nu ingå i en arbetsgrupp med flera yrken.

— Det tidigare kollegiala stödet har försvunnit, man vet inte längre vad de andra kan, säger Ulla-Britt Eriksson.

Ökad individualism och individuell lönesättning påverkar också arbetsklimatet. En person man har lärt upp kan få högre lön än en själv. Det leder till ovilja att dela med sig av sina kunskaper.

• Konflikterna leder till spänningar och mobbning. Både självtilliten och tilliten till arbetskamraterna rubbas.

”Man hugger på varandra, alla går på bristningsgränsen”, sade en intervjuad undersköterska. Några ”behandlades som luft” av chefen.

• Ett kritiskt skede inträffar när en arbetsgrupp med spända relationer utsätts för oklara krav och reducerad personal.

• När kraven dessutom står i motsats till ens egen syn på vad man vill uppnå kommer en känsla av skam och skuld.

• Det krävs större och större ansträngning för att leva upp till de nya konfliktfyllda förväntningarna.

• Olika besvär som dålig sömn, värk, ont i bröstet, yrsel, ont i magen kommer smygande. Minnesluckor, näsblod och synrubbningar är andra symptom. Den drabbade drar ofta sig undan och blir allt tystare.

Kollapsen kommer sedan helt plötsligt. Den yttrar sig olika. Någon svimmar. En kvinna kan inte sluta gråta. Någon beskriver den som att ”all kraft rann bort”.

— Många tror att de har fått en allvarlig sjukdom, säger Ulla-Britt Eriksson.

Efter att ha blivit sjukskrivna beskriver många att de först är lättade, sedan kommer en enorm trötthet. Flera tar långa omvägar runt jobbet, börjar handla i nya affärer för att slippa möta arbetskamrater. Ingen från jobbet ringer för att höra hur de mår.

Av deltagarna i undersökningen är några på väg tillbaka till yrkeslivet. Det går att komma igen om man får stöd och om de trasiga relationerna kan repareras.

— Men det är inte självklart att gå tillbaka till samma jobb eller ens samma yrke, säger Ulla-Britt Eriksson.

Hon hoppas nu att Försäkringskassan omprövar sitt sätt att arbeta där målet är återgång till samma arbete.

— Organisatoriska förändringar i sig är inte farliga. Men de triggar igång en process som har att göra med relationer på arbetsplatsen, säger Ulla-Britt Eriksson.

Rapporten heter ”Rädslan att inte duga” och kommer att publiceras i början av 2002.

Ulla-Britt Eriksson anser att det finns för lite kunskap om relationer på arbetsplatsen. Det är inte individens fel att hon blir utbränd. Arbetet måste anpassas efter individen.

— Att en person i underordnad ställning ska säga stopp är att begära för mycket. Hon har inte den makten, hon gör sitt bästa. Arbetsledningen måste ge arbetsuppgifter som det är rimligt att hinna med, säger Ulla-Britt Eriksson.

Hon påpekar också hur viktigt det är att chefen säger ”du har gjort ett bra jobb”. Får man ingen uppmuntran tror man kanske att man måste jobba ännu hårdare.

— Det handlar om omsorgen om varandra, säger Ulla-Britt Eriksson.

Lästips: Sanningen om utbrändhet (Natur och kultur) Christina Maslach och Michael P. Leiter.