I Kabul har några få modigt gått ut på gatorna utan sitt heltäckande tält med myggnät framför ansiktet. Några har återvänt till det jobb de utestängdes från när talibanerna tog över makten 1996 och förvisade kvinnorna från det offentliga rummet.

Det handlar om fem år av totalt utplånade. I en artikel i DN (2001-11-12) berättar Eva Ekselius om förvisningen. Den skedde nästan över en natt. Kvinnor fick inte längre arbeta, inte förekomma i radio, television, i offentliga folksamlingar, bilder på kvinnor förbjöds, de fick inte tala eller skratta så högt att rösten hördes av en främling. De hänvisades till egna bussar. I hemmen måste alla fönster från bottenvåningen och en våning upp målas svarta så att ingen kvinna skymtades av en manlig blick. Och de fick förstås inte cykla eller ägna sig åt idrott, för att inte tala om politik.

Straffen är de vi läser om i bibeln. Stening till döds inför tusentals åskådare, offentlig piskning, hängning, eller som för en kvinna norr om Kabul, som fick sin tumme avhuggen för att hon använt nagellack.

Så sent som 1992 satt kanske samma kvinna barhuvad på ett kafé, sminkad och klädd i jeans. Dessa kvinnor får nu eventuellt, förhoppningsvis en ny chans. De är den största möjligheten för politisk förändring i demokratisk riktning, skriver Eva Ekselius. Demokrati förutsätter kvinnors frigörelse. Kabuls kvinnor skymtar (kanske) ljuset. Kommer den nya regimen se till att det inte släcks?