Värre är att inget heller tyder på att något kommer att göras som ändrar på dagens situation. Detta trots att kvinnornas krav på att utjämna löneskillnaderna till mansdominerade områden aldrig varit starkare än
i dag.

Det borde vara den enklaste sak i världen att på några års sikt utjämna skillnaderna. Men det kräver att två saker görs. Den ena är att tillföra mera skattepengar till löneökningar inom offentligt finansierade områden. Den andra är att männen inom mansdominerade områden på arbetsmarknaden inte kräver att få lika höga löneökningar som kvinnorna. Lätt som en plätt. Varför görs då inte detta? Mitt svar är bristande vilja. Bristande vilja hos politikerna att höja eller omprioritera skatter och bristande vilja hos männen att låta kvinnornas löner öka mer än männens. Eller mera exakt: De högre avlönade vill inte att de lägre avlönade ska få större löneökningar än de själva.

Kan det verkligen vara sant att löneskillnaderna mellan kvinnor och män beror på att politikerna inte vill göra något åt det och att mansdominerade fackförbund inte är solidariska med kvinnodominerade fackförbund? Ja, det är sant, säger jag!

Nu är inte det värsta att inget görs för att utjämna skillnaderna. Det allra värsta är att det som görs kommer att leda till ytterligare ökande skillnader mellan kvinnors och mäns löner. Skälet är att politikerna mer och mer börjar tala om behovet att med lagstiftning öka kvinnornas löner. Hur då undrar jag? Ska lönerna bestämmas i Sveriges riksdag av skiftande politiska majoriteter? Om vi får en statlig inkomstpolitik kommer kollektivavtalen att försvagas och med svagare avtal blir det ännu svårare för lågavlönade kvinnor att med facklig kamp påverka löne- och anställningsvillkoren. Dessutom pratar nästan alla politiker om att skatterna måste sänkas, inte höjas för att kunna betala högre löner till lågavlönade kvinnor.

Ett annat skäl till att skillnaderna riskerar att öka i stället för att minska är att de fackliga organisationerna nästan helt upphört att samordna löneförhandlingarna i syfte att minska löneskillnaderna. Inom LO har samarbetet mellan facken inom industrin i praktiken ersatt samarbetet mellan LO:s alla förbund. Konsekvensen har blivit att de mansdominerade industriförbunden övergett de kvinnodominerade låglöneförbunden som då får hålla tillgodo med mer marknadsstyrda löner. Och marknaden har aldrig fördelat mer till de som har mindre.

Tyvärr tjejer, men tro inte på dom som säger att det är svårt, tro på dom som säger att viljan saknas.

Innan han blev ordförande för Arbetstidsutredningen var Hans Karlsson bland annat LO:s avtalssekreterare.

Kommunalarbetaren nr 21 2001