I dryga en och en halv timme sitter jag och tittar på Daniel Alfredsons nya film ”Syndare i sommarsol”. Inte en enda gång blir jag berörd, inte en enda gång blir jag engagerad, inte en enda gång känner jag något annat än likgiltighet för karaktärerna.
Filmen är uppbyggd som ett kammarspel, vi får följa nio unga intellektuella på en vacker skärgårdsö under en sommar på 1920-talet.
De diskuterar, de vänsterprasslar, de grälar och de festar. Men det är också allt. Sista halvtimmen börjar det visserligen äntligen hända någonting, men det är så dags.
Filmens största brister är tre: Dess händelselöshet, dess alltför många karaktärer, och det bitvis undermåliga skådespeleriet.
