Frågan blev inte besvarad med ett glasklart ja när Nordiska rådet bjöd in till jämställdhetskonferensen ”Men Kan” i Köpenhamn härförleden. Snarare med ett kanske. Om de får stöd av staten. Till exempel i form av obligatorisk pappaledighet. Utan sådan hjälp kan det vara för svårt att stå emot arbetsgivare med attitydproblem.

Ungefär så gick tongångarna bland de närvarande forskare och politiker som sjöng pappaledighetens lov.

Och visst. Jag hör till dem som tycker att det är oerhört viktigt att män blir mer än tillfälliga besökare i barnkammaren (och vid diskbänken och bakom dammsugaren och i tvättstugan). Jag blir glad om en liten knuff från staten kan hjälpa dem att hitta dit och har aldrig förstått mig på dem som tycker illa om den present som öronmärkta pappadagar utgör.

Island är ett strålande exempel på hur lag kan hjälpa män till ett bättre liv. För bara några år sedan var landet sämst i Norden när det gällde pappors rättigheter. De fanns helt enkelt inte. Fäder som ville vara hemma med sina ungar fick ta semester eller tjänstledigt.

Men så började det hända saker. En grupp kvinnliga (!) politiker gick samman över partigränserna och införde två veckors pappaledighet för alla kommunalt anställda män i sin kommun. Sen rullade det hela på. Plötsligt fick de isländska männen världens bästa pappaledighetslag, tre månader helt för sig själva.

Både Sverige och Norge, för att inte tala om Finland och Danmark, ligger i lä.

På plats i Köpenhamn fanns ministern för en av de mer machobetonade verksamheterna i landet, fisket. Stoltheten när han berättade om dundersuccén var inte att ta miste på. Inte bara för att han själv utnyttjat den i somras utan mest för att 90 procent av de nyblivna papporna gjort likadant och att många traditionella arbetsgivare nu tvingas till nytänkande.

På brandkåren i Reykjavik vill till exempel var tredje brandman vara pappaledig, detta alltså i en kår som inte alltid visat framfötterna i jämställdhetssammanhang.

Och det är just här jag börjar undra om sambanden är så självklara och enkla. Är det verkligen säkert att det finns en automatisk koppling mellan pappaledighet och jämställdhet i arbetslivet? Visst är det troligt att den hårresande diskrimineringen av småbarnsmammor skulle minska om också arbetsgivare fattade att även män har barn. Men Sverige har trots allt en fantastisk föräldraledighetslag sedan mer än ett kvarts sekel.

Ändå ser det ut som det gör i arbetslivet. Där går diskrimineringen som en röd tråd, genom alla nivåer och i alla yrken och kletar sig in i allas våra liv vare sig vi vill eller inte. Den kan mätas på tusen och ett sätt men syns allra tydligast i den lönetrappa där LO-kvinnorna alltid hamnar på det lägsta trappsteget, långt under LO-männen. För att nu inte tala om hur många tusenlappar per månad (tolv) som skiljer mellan en LO-kvinna och en Saco-man.

Så pappaledighet i all ära. Men det räcker inte för att förvandla Sverige till ett rättvist land. Inte på långa vägar.

Anne Jalakas är frilansjournalist och bevakar Sverige och världen ur ett kvinnoperspektiv.

Kommunalarbetaren nummer 20-2001