Jag sitter och håller en kvinna i handen,hennes liv håller på att rinna

ut i sanden.

Hon sover en stund då och då, de vakna stunderna är få. Jag passar på
att med

henne prata medan hon är vaken, hon ligger under lakanen helt naken.
Naken för att ej bli för

varm och för att det inte ska skava mot hennes barm.

Vi talar en liten stund medan hon i huvudet är klar, av morfin i kroppen
vet man ej hur man det

har. I sitt liv hon har gillat blommor precis som jag, hon verkar ha
levat sitt liv i behag.

Varför, tänker jag, ska man behöva lida på detta vis?? Ligga bara i sin
säng och vänta på sin

död, ha ont och hela tiden lida nöd??

Men i själva verket har hon ju detta själv valt, landstinget hade säkert
henne omhändertagit

fastän de har det lite skralt.

Jag sitter och håller hennes hand, masserar hennes hårbotten ibland. Hon
finner då lite lugn

och ro, samtidigt som jag hoppas och tror på att hon har en TRO på att
finnas här i livet någon

gång snart igen. Då kanske vi kommer att mötas som vänner här i livet
igen.