Som socialdemokratisk socialminister under 80-talet kämpade Bengt Lindqvist med näbbar och klor för att hålla vinstintresset utanför vården, skolan och omsorgen. Han hade den så kallade Lex Pysslingen i ryggen, som innebar att förskolor som drevs i uppenbart vinstsyfte inte kunde få statsbidrag.

Nu för han samma kamp igen. Fast den här gången mot sitt eget parti.
Tio år efter det att han lämnade Socialdepartementet tycker Bengt Lindqvist att de varningar han då utfärdade har besannats.

— Den segregation som vi varnade för har inträffat. Nu är det oerhört upprörda känslor inom handikapporganisationerna när man får nej för sina barn när de vill gå i friskolor och skolorna inte tar emot dem. Det finns flera sådana exempel, säger Bengt Lindqvist.

Även om det var ett tag sen Bengt Lindqvist lämnade politiken är han som 65-åring fortfarande i högsta grad aktiv inom sina hjärteområden. Sin mesta tid ägnar han åt uppdraget som FN: s särskilde rapportör i handikappfrågor. Då och då ger han sig också in i inrikespolitiken.
Framför allt när det handlar om privatiseringsfrågan. Hans namn förekommer ofta i samband med nätverket ”Socialdemokrater för offentlig sektor” (SOS).

Inför den socialdemokratiska partikongressen i Västerås den 5-11 november filar SOS-nätverket på ett uttalande som ska antas vid ett möte i Stockholm den 20 oktober. Bengt Lindqvist är en av huvudtalarna.
Kommunals ivrigaste privatiseringsmotståndare Claes-Göran Thunberg kommer också att tala på mötet.

I Regeringskansliets något ödsliga lokaler avsedda för kommittéer och utredningar i centrala Stockholm håller Bengt Lindqvist till när han inte är ute och reser.

Varför är det här en hjärtefråga för dig?
— Därför att jag är övertygad om att privata vinstintressen inte hör hemma i det offentliga åtagandet på det sociala området. Jag tror att det leder fel. Det leder till en sortering av människor som jag under inga förhållanden kan acceptera.

På vilket sätt leder det fel?

— Jag har en utgångspunkt i handikappfrågorna och träffar människor med omfattande behov av stöd och hjälp. Det är de grupperna som inte blir intressanta. De överlåts till det kommunala att sköta. Medan de privata alternativen försöker hitta russinen i kakan. Då får du en segregation som är fullständigt oacceptabel.

I hyllorna på hans rum står kilovis med papper, rapporter från olika konferenser, utredningar han suttit med i.

Mittemot skrivbordet på väggen hänger en bonad hans fru har gjort. Det är mycket rött i den. Den föreställer ett demonstrationståg.

I takt med engagemanget trummar han allt ivrigare med fingrarna mot skrivbordet, som för att understryka vikten av det han säger.

— Jag varnade för det här under min tid som socialminister. Det var många som försökte få mig att upphäva de spärrar som fanns mot privata vinstintressen inte minst i barnomsorgen. Det fick de mig inte att göra.

Den senaste tiden har partiet skärpt sina ställningstaganden, såväl i förslagen till politiska riktlinjer som i det nya partiprogrammet. I regeringsförklaringen sade statsminister Göran Persson att vinstintresset inte ska få styra i skolan. Det glädjer Bengt Lindqvist, men det finns mer att göra, säger han.

— Det första socialdemokraterna borde göra är att ta initiativ till en omfattande utvärdering av det som har skett under 90-talet.

Helst skulle han slippa nya stopplagar liknade Lex Pysslingen och stoppet mot utförsäljning av akutsjukhus. Men hur ska man annars dra gränsen om man tilllåter ”lite” privatisering? frågar han sig.

Skulle du vilja förbjuda vinstintresset på välfärdområdet?

— Ja, jag tror det. Skola och barnomsorg ska inte drivas i kommersiell form. Däremot kan man tänka sig non profit-alternativ.

Nätverket SOS bildades för knappt ett år sedan. På fler och fler håll växer öar av socialdemokratiskt motstånd fram mot
privatiseringspolitiken. Att Kommunal inte självklart finns med som motkraft beklagar Bengt Lindqvist.

— Jag trodde att Kommunal var den sista bastionen. Jag tycker att det är beklämmande. Kommunal har ju alltid fört en socialpolitisk debatt och varit en kraft att räkna med i socialpolitiken.

Men facket har ju en verklighet att förhålla sig till där privatiseringarna är ett faktum, vad ska Kommunal göra?

— Man måste ju leva med det som finns. Det förstår jag. Men föra debatten kan man för det. Man behöver inte huka, man behöver inte ställa upp på de andras sida och jaga på den här utvecklingen. Det tycker jag är märkligt.

Har inte socialdemokraterna själva bäddat för utvecklingen mot fler privata alternativ med alla åtstramningspaket under mitten av 90-talet?

— Det är klart att vi hållit i skaftet under den här svåra tiden. Vi lyckades återupprätta ekonomin men det fick följder som inte var önskvärda. Jag ser det också som en politisk flirt med medelklassen. Vi tror att de hyfsat välbeställda i medelklassen vill det här. Jag tror inte det. När vi visar vad det leder till för orättvisor tror jag även de begriper varför vi behöver sätta solidariteten först.

Vid partikongressen hoppas den förre socialministern att partiet ska anta ett uttalande som får partiledningen att inse att det finns en stark opinion i partiet för att sätta fördelningen och rättvisan främst.

— Jag hoppas på en stark opinion till försvar för den offentliga verksamheten och solidariteten.

Väggbonaden mitt emot skrivbordet har en titel också, efter en Lasse Tennander-låt. ”Längst därinne är himlen ändå alltid röd.”