Hur kommer det sig att en vanlig normalbegåvad ung flicka säger sig välja att sälja sin kropp till främmande män för att försörja sig?
Det är den fråga Louise Eek ställer till sig och till oss i boken ”Spelat liv” (Bokförlaget Atlas). Hon har varit strippa i sju år. Det tog henne tio år att avprogrammeras genom terapi.
Hennes barndom var svår, med känslokalla föräldrar, skilsmässa, en tafsande styvfar. Hon utsattes för gruppvåldtäkt av ett gäng ”kamrater”, utnyttjades av äldre kriminella pojkar, hamnade i fosterhem och på ungdomsvårdsskolor. Vägen till porrklubbar och poseringsateljéer var spikrak.
Nu, när hon ordnat upp sitt liv och lever med sina barn, funderar hon över varför prostitution och porrklubbar fortsätter att existera. Det är hyperkapitalismens yttersta konsekvens att människor blir så deformerade att de säljer sina kroppar, skriver Louise Eek. Det som oroar henne mest är att Sverige ska följa Hollands politik och ge prostitutionen yrkesstatus. Det är, menar hon, inte för kvinnornas bästa som många vill göra könsköp lagligt utan för att göra det lättare för de könsköpande männen.
