Sjutton också, jag glömde stoppa ner jympaklädernaiAlvasväska!

”Hur kunde jag bli så arg på barnen!”, ”Det går dåligt för Kalle i skolan — vad har jag gjort för fel?”

Att vara mamma idag handlar om att ständigt känna skuld. En evig, gnagande vardagsskuld för att man inte är en så bra mamma som man tycker att man borde vara.

Det har Ylva Elvin-Nowak kommit fram till efter många och långa intervjuer med mammor i olika yrken och situationer.

Ylva Elvin-Nowak forskar i psykologi vid Stockholms universitet. Hennes intervjuer med mammorna blev till en doktorsavhandling och boken ”I sällskap med skulden” (Bonniers förlag). Boken tar upp mängder av situationer liknande de här ovan.

Nu intervjuar hon pappor om samma sak.

Känner papporna mindre skuld?

— Absolut, säger Ylva Elvin-Nowak.

Papporna har i allmänhet svårt att ens komma på en situation där de känner skuld. Många känner skuld i första hand inför sin kvinna, för att hon får dra ett för stort lass.

Mammorna känner skuld inför barnen därför att mammor förväntas ta huvudansvaret för barnen. Svenska män tar mycket ansvar för sina barn, men papparollen är ändå inte lika tyngd av dessa förväntningar: ”En mamma tar hand om barn för att hon är mamma medan en pappa tar hand om barn därför att han vill”, skriver Ylva Elvin-Nowak i sin bok.

Skuld är det man känner när man inser att man har handlat fel mot någon annan.

Det är inte bara dåligt att känna skuld, påpekar Ylva Elvin-Nowak.
Skuldkänslor är helt nödvändiga för att människor ska kunna leva tillsammans och bete sig hyfsat mot varandra.

Men att ständigt känna skuld, till och med när allt är bra, blir ett tungt lass. Man tappar perspektivet och blir trött. Ofta blir man arg också, skriker åt barnen och åt sin man, sedan får man ännu mer skuldkänslor för att man blev så arg. En bra mamma blir inte arg…

Enligt Ylva Elvin-Nowak är vår bild av en bra mamma en mamma som älskar sina barn och finns där när barnen behöver henne. Hon offrar sig inte helt, hon har ett arbete, men det får inte gå ut över barnen. Nån gång kan hon gå ut och träffa vänner på kvällen eller gå och träna, men då gör hon det inte för sin egen skull utan för att hon ”blir en bättre och gladare mamma om hon har något eget också”.

De flesta mammor Ylva Elvin-Nowak har intervjuat tycker om att arbeta, alla älskar sina barn och strävar efter att hela tiden göra rätt.

Men Ylva Elvin-Nowak anser att dagens mammor släpar på mer skuldkänslor än de gjorde förr. Det hänger ihop med hur vi ser på barn och barns behov.

Idag anses samspelet med föräldrarna, särskilt mamman, vara extremt viktigt för hur barnet utvecklas. Om barnet är olyckligt, mobbar andra barn eller misslyckas i skolan så söker vi orsaken hos föräldrarna.

För några decennier sedan gjorde man inte det. Vissa barn var snälla, andra elaka, det berodde mest på arvet och sen fick mammorna tukta barnen bäst de kunde.

— Emils och Madickens mammor frågar sig inte ”vad har jag gjort”, säger Ylva Elvin-Nowak.

På 1970-talet ansåg man att barn behövde utbildade pedagoger för att utvecklas bäst. Dagis var bra för barnen.

Idag tycker vi att dagis visst kan vara bra, men inte för mycket. Alla kvinnor verkar ha en ”magisk gräns” för hur många timmar om dagen som är bra. Gränsen varierar från kvinna till kvinna, och den bygger sällan på vad barnen själva tycker. Barnen kan trivas hur bra som helst, men efter klockan tre (eller fyra eller fem) är de inte på dagis för sin egen skull, utan för mammans. Och då är skulden där igen.

Idag är det fint att lämna sent och hämta tidigt. Det skapar ett nytt klassamhälle, där överklassen är folk med fria arbetstider, som kan vara med på föräldrakaffet klockan tre. Jobbet kan de göra färdigt sen, till helgen eller när barnen sover.

— Det är alltid en grupp föräldrar som får känna att de är sämst, för att de är sjuksköterskor eller fabriksarbetare och inte kan bestämma över sin arbetstid, säger Ylva Elvin-Nowak.

Mammor som måste arbeta när barnen är lediga försöker minska sina skuldkänslor genom att arbeta med hushållet när de är lediga och barnen är i skolan. De unnar sig inte någon egen fritid.

Tyvärr är flexibel arbetstid och möjlighet att jobba hemifrån inte alltid lösningen. Det kan kännas svårt att ha barnen länge på dagis när man faktiskt skulle kunna göra färdigt jobbet hemma. Trots att man vet att det inte är så lätt att jobba med barnen omkring sig.

Ylva Elvin-Nowak tror att mammornas skuldkänslor minskar om ansvaret för barnen fördelas jämnare mellan pappor och mammor.

Men hon ger också exempel på att det inte alltid är så enkelt att göra upp regler och fördela ansvaret: ”Blir barnen sjuka så är vi hemma varannan dag” är en vanlig uppgörelse. Men den dag barnen bara är lite småkrassliga? Mannen säger ”vi lämnar barnen på dagis, så får väl personalen ringa oss på jobbet om barnen är för sjuka”. Han känner sig inte som en dålig förälder om barnen sen visar sig vara för sjuka. Men det gör mamman. Alltså blir det hon som stannar hemma.

Uppgörelsen är könsneutral, men får olika konsekvenser för mamman och pappan.

En av kvinnorna i boken har gjort upp med sin man att den som är ensam med barnen bara tar hand om barnen. Hushållsarbetet gör de tillsammans när båda är hemma.

— Hon är den enda kvinna i undersökningen som har svårt att komma på en situation där hon känner skuld. Hon har bestämt sig för att vara en bra mamma, städningen får vara. Det kan vara en bra strategi, säger Ylva Elvin-Nowak.

Ylvas tips mot skuldkänslor

• Tydlig ansvarsfördelning. En dagislämning är inte bara att flytta barnet från hemmet till dagis, det är också att komma ihåg matsäck, regnkläder, extrakläder, semesterlappar…

• Självrannsakan. Blir barnen lidande om de inte får hemlagade köttbullar, eller är det bara jag själv?

• Försoning. Okej, jag glömde jympakläderna, men jag har faktiskt kommit ihåg dem i tre år…