— Jag ringer ofta hem från jobbet då. Ibland ringer jag till skolan för att kolla att de har kommit dit. Jag kan inte koppla av, jag känner att jag måste ringa.

Nu är det inte så alla dagar. Anettes man jobbar helg, så han kan ta hand om barnen på vardagsmorgnarna. Men ibland måste även han jobba på vardagar. Och Anette kan inte påverka sin arbetstid.

Kvällen innan har Anette sett till att ordna allt för barnen. Matsäckar är gjorda, regnkläder och läxböcker är framlagda. Det hon inte hinner på kvällen gör hon tidigt på morgonen, innan hon går hemifrån. Ibland händer det ändå att hon glömmer något.

— Det är hemskt. Om grabben kommer och säger ”vi hade utflykt och jag hade inte med mig något”. Det ältar jag en hel dag.

Anette bor i Finspång och har fem barn som är 21, 17, 12, 8 och 4 år. Den äldsta har flyttat hemifrån. Hon jobbar bara drygt halvtid, men känner ändå att tiden inte räcker till.

— Man vill hinna mer med barnen och så. Man märker att de vill göra så mycket. Åka till badhuset, till exempel.

— Tror du att din man också har dåligt samvete och känner att han inte räcker till?

— Nja, han har så mycket att göra. Men han försöker att göra det jag inte hinner.

Det Anette berättar om är absolut ingen hopplöshetskänsla, utan de ständigt närvarande skuldkänslor över vardagens små saker som hon delar med så många andra mammor.

En period har känslorna varit djupare. När lillflickan var ungefär ett år drabbades Anette av ångest. Hon blev bland annat rädd för att gå ut, ville helst inte gå längre än gården.

— Det har jag fortfarande dåligt samvete för, att de större barnen fick ta så stort ansvar. De mådde inte dåligt av det, det har vi pratat om efteråt, men de fick hjälpa till lite mer.

Även Anettes man hjälpte till mycket under den perioden.

Anette har varit hemma med sina barn tills de blev fyra-fem år, utom med lillflickan, som började på dagis när hon var knappt tre.

— Först i början tyckte jag det var hemskt, hon var ju så liten. Så fort jag hör telefonen undrar jag om det har hänt något. Fast jag vet ju att hon har det jättebra.

Anette skulle gärna ha varit hemma med barnen tills de blev elva-tolv år. Men hon känner ändå inte att hon arbetar enbart för att få ekonomin att gå ihop.

— Jag har ett bra jobb och trivs jättebra med mina arbetskamrater, säger hon med övertygelse.